Palestinierna blev erbjudna en stat i och med delningsförslaget 1947, men de tackade nej. Varför?
En palestinsk stat hade kunnat grundas mellan 1948 och 1967, men detta gjordes inte. Varför?
I och med Osloavtalet fick palestinierna områdena A och B på Västbanken mot ett villkor att all terror skulle upphöra. Men terrorn upphörde inte. Varför?
År 2000 blev palestinierna erbjudna en stat, men Arafat förkastade förslaget. Varför?
Likaså blev palestinierna erbjudna en stat år 2008, men de tackade nej även denna gång. Varför?
Under flera år förhandlade palestinierna med Israel fastän byggandet i de så kallade bosättningarna pågick. Men vid ett skede blev ett byggstopp i bosättningarna plötsligt ett förhandsvillkor för förhandlingar. Varför?
Hösten 2009 införde Benjamin Netanyahu ett tiomånader långt byggstopp. Dock var det så att Abbas anlände till förhandlingsbordet först i slutet av denna tiomånadersperiod och först efter påtryckningar från omvärlden. Varför?
De allra största bosättningarna, där långt över hälften av bosättarna bor, kommer att införlivas i Israel i ett kommande fredsavtal i utbyte mot att motsvarande landområden ges till palestinierna. Trots detta kräver Abbas ett byggstopp. Varför?
Abbas kräver en palestinsk stat, men vägrar erkänna Israel som judisk stat. Varför?
Konflikten har pågått i många årtionden och både palestinier och israeler har självklart lidit. Således borde en fredlig lösning vara i allas intresse. Trots detta krånglar Abbas till situationen ännu mera genom att ställa absurda förhandsvillkor för förhandlingar. Varför?
Angående möjligheten att kommentera detta inlägg: Alla kommentarer som på något sätt låter förstå att Israel borde upphöra att existera raderas. Alla kommentarer som låter förstå att israelerna ”bör flytta hem dit de kommer ifrån” raderas likaså. Alla kommentarer där Israel jämställs/jämförs med Nazityskland raderas också. Även kommentarer där sionismen jämställs/jämförs med nazismen tas bort.
DN.se skriver om att den förre amerikanska presidenten Bill Clinton sagt att det är Netanyahus fel att det inte blivit fred mellan Israel och palestinierna. Det är bekant att denna konflikt beskrivs mycket ensidigt, men det är ändå lite förvånande att till och med Clinton beskriver konflikten så här ensidigt.
Situationen idag är självklart inte sig lik den som rådde för 10 år sedan – och det gäller båda sidorna. Mycket har hänt sedan dess, också i Israel. Men folk vill så gärna skylla allt på Israel. Den huvudsakliga orsaken till att vi inte fått se en fred mellan Israel och palestinierna är den palestinska terrorismen. Det blev en andra blodig intifada som dödade omkring tusen israeler och skadade tiotusentals. Och det blev raketattacker från Gazaremsan. Man behöver inte hålla med om allt när det gäller Netanyahu, men han har i alla fall insett att det inte blir fredligare och lugnare fastän man ger palestinierna större frihet att styra över sig själva, något som har varit tänkt att med tiden leda till en statsbildning.
Vem är det alltså som har rört sig bort från en fredlig samsyn, Netanyahu eller den palestinska sidan? Självklart är det den palestinska sidan. Under det senaste årtiondet har vi sett en andra intifada samt ett raket- och granatregn från Gazaremsan, fastän palestinierna fick sitt självstyre under 1990-talet och fastän Israel drog sig helt och hållet ur Gazaremsan år 2005.
Det är hårresande att också Clinton drabbats av en sådan här total blindhet och förvirring.
Angående möjligheten att kommentera detta inlägg: Alla kommentarer som på något sätt låter förstå att Israel borde upphöra att existera raderas. Alla kommentarer som låter förstå att israelerna ”bör flytta hem dit de kommer ifrån” raderas likaså. Alla kommentarer där Israel jämställs/jämförs med Nazityskland raderas också. Även kommentarer där sionismen jämställs/jämförs med nazismen tas bort.
På denna blogg har jag otaliga gånger lyft fram det faktum att palestinierna har fått större frihet och ökade rättigheter, men att det ändå inte blivit lugnare och fredligare. Jag har skrivit om detta otaliga gånger, men jag ska skriva om det ännu en gång ifall någon missat detta.
Under 1990-talet grundades den palestinska myndigheten vilket innebar att alla arabiska byar och städer på Västbanken och Gazaremsan kom under ett palestinskt självstyre (det var meningen att detta självstyre så småningom skulle leda till en statsbildning). Efter detta var största delen av palestinierna under ett självstyre. Men ledde detta till ökad fred och ökat lugn? Nej, det blev en andra intifada. Bombverkstäder upprättades i dessa palestinska byar och städer och blodiga och förödande självmordsbombningar inne i Israel var ett faktum. I denna intifada fick omkring tusen israeler sätta livet till och tiotusentals skadades.
År 2005 drog sig Israel ur Gazaremsan. Palestinierna fick alltså en ännu större frihet. Men ledde detta till ökat lugn och ökad fred? Nej. Raketattackerna från Gazaremsan fortsatte, ja de ökade till och med.
Detta betyder att större frihet och ökade rättigheter för palestinierna inte lett till ökat lugn och ökad fred, utan till ökat våld och ökad terror. Detta är ett obestridligt historiskt faktum som även den totalt blinde borde kunna se.
Om det palestinska självstyret inneburit ökat våld och ökad terror är det befogat att ställa frågan vad en självständig palestinsk stat skulle kunna föra med sig. Eftersom självstyret inneburit ökat våld och ökad terror är det rimligt att anta att en självständig palestinsk stat inte heller skulle innebära ökat lugn och ökad fred, utan antagligen ännu mera våld och terror.
Mer än så behöver egentligen inte sägas. Så nu vet du varför ett Palestina inte kan erkännas. Det finns dock en hel hop med människor som menar att ett Palestina ändå absolut måste erkännas. Men de blundar för verkligheten. Förstås får de göra det om de vill men jag vet inte vad det ska tjäna till.
P.S. För ungefär en timme sedan sköts det en raket från Gaza in i södra Israel. Det var hittills den tredje under denna vecka. Man ska inte inbilla sig att Israel vill ha ett Palestina vid sin sida varifrån raketer konstant skjuts…
Angående möjligheten att kommentera detta inlägg: Alla kommentarer som på något sätt låter förstå att Israel borde upphöra att existera raderas. Alla kommentarer som låter förstå att israelerna ”bör flytta hem dit de kommer ifrån” raderas likaså. Alla kommentarer där Israel jämställs/jämförs med Nazityskland raderas också. Även kommentarer där sionismen jämställs/jämförs med nazismen tas bort.
När det gäller konflikten mellan Israel och dess grannar finns det i vissa kretsar starka avsikter som syftar till att förneka judarnas historia och deras historiska koppling till landet Israel. Att tala om judarnas historia och koppling till landet Israel utesluter inte de palestinska arabernas rättigheter. Det går däremot inte att beröra de palestinska arabernas rättigheter samtidigt som man förnekar judarnas historia och rättigheter. Både judar och araber bor i området mellan ”floden och havet”, det vill säga i området mellan Medelhavet och Jordanfloden. Därför måste de bo där tillsammans, sida vid sida och det är först och främst judarna och araberna som tillsammans måste lösa den konflikt som finns där. Ingen annan kan göra det. Fred uppnås bara genom ett ömsesidigt erkännande av varandras rättigheter och historia.
Jag rekommenderar nedanstående videoklipp. På elva och en halv minut förklaras historia på ett enkelt, klargörande och tydligt sätt, historia som är avgörande om man vill förstå situationen på ett lite djupare plan.
Igår skrev jag om vänstern och ”motståndet”. Idag kallar Bo Holmström Gaza-terrorister för frihetskämpar. Detta är läget i Svea rike. Och året är 2011. Länk (börjar spela vid ca 12:20).
Bosättningarna framhålls som ett hinder för fortsatta fredssamtal fastän Israel och palestinierna hittills förhandlat medan byggandet i bosättningarna pågått för fullt. Faktum är att också bosättningarna är en fråga som måste lösas genom förhandlingar varpå det är märkligt att en fråga som måste lösas genom förhandlingar gjorts till ett hinder för själva förhandlingarna…
Palestinarörelsen beskriver bosättningarna som om hela Västbanken skulle vara full av sådana, men faktum är att bosättningarna bara tar upp några procent av Västbankens yta. Inga nya bosättningar har grundats sedan år 1999 och allt byggande sker inom redan existerande bosättningar. Bosättningarna har inte byggts på privat, arabisk mark, utan på outtnyttjad mark.
Det tvistas om huruvida bosättningarna är lagliga eller olagliga, men egentligen är den frågan onödig. Faktum är att det bodde judar på Västbanken före år 1948, men att dessa judar dödades eller fördrevs eller var tvungna att fly år 1948. Detta var självklart olagligt och då är det märkligt om det är olagligt att judar flyttar tillbaka till Västbanken för att bosätta sig där. De judar som väljer att bosätta sig på Västbanken kallas ”olagliga bosättare”. Hur hade man betraktat judiskt byggande och boende på Västbanken om judarna inte hade dödats eller fördrivits år 1948 utan fortsatt att bo där?
Faktum är att judarna är en del av ursprungsbefolkningen i Mellanöstern och Nordafrika, men att de förpassats till en smal remsa vid Medelhavet – Israel. Israel är bara 15 km brett vid det smalaste stället mellan Medelhavet och Västbanken. Det kan inte vara rimligt och rättvist att denna juderemsa bibehålls så smal genom att reglera judars boende och byggande på Västbanken.
Jag ber läsaren observera att jag nu först och främst inte avser Israels gränser, utan judars rätt att bygga och bo i Mellanöstern i egenskap av ursprungsbefolkning. Allting handlar inte om Israels gränser, utan det finns också en annan dimension i detta, nämligen judars byggande och boende i Mellanöstern i egenskap av ursprungsbefolkning. Deras boende och byggande i Mellanöstern har kraftigt begränsats under de senaste årtiondena. Är detta rättvist och är det faktiskt meningen att judars boende och byggande ytterligare ska begränsas och regleras? Studera bilden här nedan och läs bildtexten. Som sagt: allting handlar inte om Israels gränser, utan det finns också något som kallas judars boende och byggande i Mellanöstern i egenskap av ursprungsbefolkning.
Judarna är en del av ursprungsbefolkningen i Mellanöstern och Nordafrika, men har förpassats till en smal remsa vid Medelhavet. Är detta rättvist? Och är det rättvist att judars byggande och boende i Mellanöstern i egenskap av ursprungsbefolkning ytterligare begränsas genom att judars byggande och boende på Västbanken regleras? Borde inte arabvärlden erkänna att också judar har rätt att bygga och bo i Mellanöstern i egenskap av ursprungsbefolkning och att det inte kan vara rättvist att deras byggande och boende ytterligare begränsas i en remsa som redan från början är väldigt smal?
Slutkläm:
Det kanske inte finns några klara och entydiga svar på dessa frågor, men det är bra att i alla fall vara medveten om det jag skrivit i detta blogginlägg.
Det är vänstern som står för största delen av kritiken mot Israel idag. Det är inte frågan om att Israel inte skulle behöva kritiseras emellanåt, utan det är frågan om att vänstern förklarar konflikten mellan Israel och dess grannar utifrån ett traditionellt underifrån-perspektiv. Detta perspektiv är dock helt felaktigt när det gäller konflikten mellan Israel och dess grannar.
Vänsterns kritik mot Israel kan utgå från att man bortser från behovet av en stat för judarna. Faktum är att regeringarna i de länder där judar bott inte har skyddat sina judiska minoriteter. Detta har gjort att judar utsatts för en grym förföljelse, särskilt i Europa. Av denna anledning behöver judarna en egen stat.
Judarna är också en del av ursprungsbefolkningen i Mellanöstern och Nordafrika. Detta kan också vara ett argument som talar för att de har rätt till en egen stat där.
I och med att det Osmanska riket slutade existera bildades flera länder. Israel är bara ett land bland alla dessa länder. Israels grannländer bildades i samma process.
År 1967 kom Gazaremsan och Västbanken i israelisk kontroll i ett försvarskrig. En del menar dock att det var Israel som startade kriget, men så är inte fallet. Israels säkerhetsstrategi mellan 1949 och 1967 byggde på förebyggande handlande. Detta betyder att man då inte kunde tillåta fienden attackera först, eftersom man inte hade något geografiskt, strategiskt djup. Fienden skulle annars helt enkelt ha hunnit skära av landet på mitten innan man själv ens hunnit mobilisera sina trupper. Därför betydde det att om det skedde en uppmarsch av trupper vid Israels gränser betraktades detta som en krigsförklaring och att Israel då måste attackera. År 1967 gjorde Israels arabgrannar truppförflyttningar till Israels gränser och de förde en hotfull retorik.
Det är Israels kontroll av Gazaremsan och Västbanken som utgör grunden till vänsterns kritik. Man talar om att Israel ockuperar och man talar därför om Israel som en ”ockupationsmakt”.
Ofta menar man att Israel måste dra sig tillbaka till de så kallade 1967-års gränserna (som i verkligheten är stilleståndslinjerna från 1949). Dessutom menar man att detta skulle skapa fred. Detta synsätt är dock mycket enögt och förenklat. Faktum är att Israel var ”bakom” de så kallade 1967-års gränserna före år 1967. Men höll freden? Nej, freden höll inte. Man kan inte säga att det var särskilt fredligt att man gjorde truppförflyttningar till Israels gränser och att man förde en hotfull retorik mot Israel. Därmed kan man slå fast att det är en myt att freden skulle ha att göra med att de så kallade 1967-års gränserna är Israels gränser.
Israel har inte alltid gjort allting rätt. Man talar om att palestinierna måste få större frihet och ökade rättigheter. Detta har Israel samverkat till. Under 1990-talet grundades den palestinska myndigheten vilket betydde att största delen av palestinierna kom under ett självstyre. De palestinska byarna och städerna på Västbanken och Gazaremsan överlämnades till den palestinska myndigheten.
Eftersom vänstern ser konflikten som att palestinierna är under en israelisk ockupation, ser man också att palestinierna har rätt att göra ”motstånd” mot ockupationsmakten. Ett historiskt faktum är dock att upprättandet av den palestinska myndigheten så att största delen av palestinierna kom under ett självstyre inte medförde att detta ”motstånd” minskade, utan medförde att ”motståndet” snarare ökade. Det blev nämligen en andra intifada.
Detta faktum är något som vänstern inte ser, antagligen för att det bevisar att tolkningen utifrån ett underifrån-perspektiv är felaktig. Eftersom palestinierna fick utökade rättigheter och större frihet, borde ”motståndet” ha minskat eller till och med helt avtagit. Det blev dock tvärtom.
Exakt samma mönster går att se i Israels tillbakadragande från Gazaremsan. Palestinierna fick större frihet, men minskade ”motståndet”? Nej, raketattackerna från Gazaremsan fortsatte och ökade till och med.
Det häpnadsväckande är att denna ökning av ”motståndet” helt obekymrat rättfärdigas. Intresset borde ju vara att få ett slut på våldet och att man så småningom kunde uppnå fred. Vänstern verkar dock inte ens ha kommit på tanken att kritisera denna ökning av ”motståndet”, utan rättfärdigar allting. Man säger till och med att när palestinierna fått större frihet har de samtidigt fått större frihet att göra ”motstånd”. Hur länge ska palestiniernas ”motstånd” rättfärdigas förrän detta ”motstånd” börjar ifrågasättas, kritiseras och fördömas?
Detta är det allra största problemet med vänstern. Oberoende vad palestinierna gör så rättfärdigas det. Det är inte frågan om att palestinierna inte skulle ha haft det svårt emellanåt, utan det är frågan om detta stöd till palestiniernas påstådda ”motstånd” som man obekymrat ger.
Judarna har rätt till ett eget land och det landet har rätt att existera i fred och lugn precis som alla andra länder har rätt att existera i fred och lugn. Faktum är att palestinierna hade möjligheten att få ett eget land redan i och med delningsförslaget år 1947, men de tackade nej till detta erbjudande. Detta bortförklaras dock konstant av vänstern. Under historiens gång har palestinierna haft flera andra möjligheter att få en egen stat, men varje gång har dessa erbjudanden förkastats vilket också i sin tur bortförklaras av vänstern.
Situationen som råder idag kan knappast beskrivas som en israelisk ockupation då 98 % av palestinierna på Västbanken är under den palestinska myndigheten och alla palestinier på Gazaremsan är under Hamasstyret. De regleringar som finns vad gäller palestiniernas möjligheter att röra sig beror på åtgärder vidtagna i säkerhetssyfte. Dessa åtgärder kritiseras kraftigt av vänstern, dock utan att man föreslår hur säkerheten i stället borde garanteras.
Intrycket av vänstern är att man är snabb att kritisera och man kritiserar i stor omfattning, men man kommer inte med alternativ. Vänsterns kritik är som en gammal grammofonspelare som fastnat och spelar samma sak om och om igen.
Problemet är egentligen inte vänsterns kritik, utan det att vänsterns kritik får så mycket utrymme och detta i kombination med att alternativa beskrivningar av konflikten mellan Israel och dess grannar inte ges motsvarande utrymme. På detta sätt blir beskrivningen av konflikten mellan Israel och dess grannar inte bara ensidig utan också grovt felaktig. Vänsterns syn på konflikten har dessutom kommit att bli tongivande i Sverige. Detta är ytterst problematiskt. Detta visar sig tydligt nu när palestinierna vill få en palestinsk stat erkänd i FN. Ett annat problem är att människor med vänsterideologi sällan är öppna för kritik, utan är övertygade om att de har det ”rätta” synsättet. Detta är förstås också ytterst problematiskt då vänsterns sätt att se på konflikten mellan Israel och dess grannar i många avseenden är vacklande och ologisk. Men när det gäller människor med vänsterideologi är det främst ideologin som styr – inte fakta och logik.
Ska man lösa en konflikt måste man vara redo att kompromissa. Och vill man ha något, ja då måste man också acceptera att den andra parten vill ha något.
I videoklippet nedan försäkrar Mahmud Abbas att Israel inte kommer att accepteras som ett judiskt land. Enligt delningsförslaget från 1947 skulle dock Palestinamandatet delas i en judisk stat och en arabisk stat.
Vidare försäkrar Abbas att det palestinska flyktingproblemet inte ska lösas inom ramen för ett framtida Palestina. Detta betyder alltså att han vill att miljontals palestinier ska flytta till Israel så att Israel blir ett arabiskt land och slutar därmed att vara ett judiskt land. (Ja det finns ju bara ett fåtal arabiska länder så det behövs ju absolut ett till.)
Detta om palestiniernas vilja att kompromissa och acceptera judarnas rätt till ett eget land.
Senaste kommentarer