Till alla vänstermänniskor som läser bloggen (och till alla andra intresserade)

Man brukar tala om konflikten i Mellanöstern och då avser man konflikten mellan Israel och palestinierna. Israel/Palestina-konflikten brukar man tala om. Det pågår dock också en annan konflikt, nämligen konflikten mellan Israel och dess övriga grannar, alltså de andra grannarna förutom palestinierna. Dessa två konflikter är kopplade till varandra. Den här bloggen utgår generellt från konflikten mellan Israel och dess grannar – palestinierna inräknade.

Största delen av kritiken mot Israel kommer idag från vänstern. Vänstern är också i stor utsträckning engagerad i Israel/Palestina-konflikten.

Konflikten behöver inte göras till en vänster-höger fråga.

Faktum är att vänstern undviker vissa sakförhållanden.

Palestinierna kunde ha fått en egen stat år 1947 i och med delningsförslaget. Men araberna tackade nej.

En palestinsk stat skulle också ha kunnat grundas mellan 1948 och 1967, men det gjordes inte.

År 2000 erbjöds palestinierna en stat på hela Gazaremsan och över 90 % av Västbanken, men de tackade nej.

Ett liknande erbjudande fick de år 2008.

Hur förklarar vänstern allt detta? Om palestinierna verkligen vill ha en stat, varför tackar de då nej hela tiden?

Som svar har jag fått att den israeliska regeringen t.ex. år 2000 aldrig hade fattat något slutgiltigt beslut i frågan (vilket är helt sant) och att det därför är tvivelaktigt om den israeliska regeringen faktiskt skulle ha gått med på bildandet av en palestinsk stat. Men hur kan vara så säker på det då grundandet av en palestinsk stat inte kom så långt? Hur kan man vara säker på att Israel inte skulle ha varit med på noterna?

När det gäller tiden mellan 1948 och 1967 har jag fått ett svar att Gazaremsan och Västbanken då var ockuperade och att det därför inte var möjligt att grunda en palestinsk stat. Tja, det är ett mycket mycket märkligt resonemang med tanke på att man påstår att Israel idag ockuperar samma territorier men samtidigt ändå kräver av Israel att en palestinsk stat ska grundas. Samtidigt menar man dock att det inte gick att grunda en palestinsk stat mellan 1948 och 1967 när dessa territorier var ockuperade av andra länder än Israel.

När det gäller delningsförslaget 1947 har jag hittills inte fått något tydligt svar av någon vänstermänniska. Någon har i alla fall förklarat för mig att den palestinska administrationen flydde och att en palestinsk stat därför inte kunde grundas.

När jag har läst historien kring detta har jag fått den bilden att de palestinska araberna egentligen inte byggde några samhällsinstitutioner som kunde ha utgjort grunden till en stat utan först och främst motarbetade grundandet av en judisk stat. Således har jag svårt att förstå att det var det att administrationens flydde som skulle ha varit orsaken till att en palestinsk stat inte grundades. Om det trots allt skulle ha varit så så borde det i så fall inte ha hindrat dem att grunda en stat mellan 1948 och 1967.

Så hur förklarar vänstern allt detta? Om palestinierna verkligen vill ha en egen stat, varför tackar de hela tiden nej då?

Idag framställs Israel av vänstern som den som förhindrar fredsprocessen att framskrida. Men är det verkligen så?

Hösten 2009 gick Israel med på att införa ett 10-månader långt byggstopp i bosättningarna på Västbanken. Syftet var att påverka den palestinska ledningen så att de skulle anlända till förhandlingsbordet. Faktum är att den palestinska ledningen anlände till förhandlingsbordet först när det återstod några veckor av detta byggstopp och först efter att man gjort påtryckningar. När byggstoppet gick ut krävde man att ett nytt byggstopp skulle införas och att även de östra delarna av Jerusalem nu skulle inkluderas i byggstoppet!

Idag framställs alltså Israel som den som förhindrar fredsprocessen att framskrida. Man menar att det är Israels byggande i bosättningarna som hindrar det palestinska ledarskapet att sätta sig vid bordet för att förhandla. Men resonerar man så förbiser man två sakförhållanden: för det första är bosättningarna en fråga som i sig måste lösas genom förhandlingar varpå det är märkligt att göra frågan till ett förhandsvillkor och för det andra införde Israel ett byggstopp men det förde inte med sig att det palestinska ledarskapet satte sig vid förhandlingsbordet.

Vad ska Israel ytterligare göra för att fredsprocessen igen ska komma igång?

Att beskylla Israel som den som förhindrar fredsprocessen att komma igång är helt och hållet felaktigt! Resonerar man så resonerar man helt fel.

Israel har självklart ansvar för att fredsprocessen ska komma igång igen, men det har också palestinierna! Det krävs två parter för en fredsprocess och om den ena parten vägrar anlända till förhandlingsbordet, ja då blir inte fredsprocessen av.

Israel kommer att behålla de fyra allra största bosättningarna, nämligen bosättningarna Ma’ale Adumim, Betar Illit, Modi’in Illit och Gush Etzion. I dessa bosättningar bor långt över hälften av de så kallade bosättarna. Palestinierna kommer att få motsvarande landområden genom en kvittning av land. Således är det helt absurt att Israel inte skulle få bygga i dessa bosättningar. De bostäder som Israel nyligen beslöt bygga gäller dessa stora bosättningar.

Jag för gärna debatter också med vänstermänniskor, men en debatt kan inte bli av så länge vänstermänniskorna förbiser de sakförhållanden jag tagit upp i detta blogginlägg.

Vänstermänniskor brukar framställa situationen som om palestinierna lever under olidliga förhållanden och att grundandet av en palestinsk stat därför måste ske så fort som möjligt. Alla palestinier har det inte lätt, men jag håller definitivt inte med om att de lever under olidliga förhållanden. Men om det skulle vara så att palestinierna levde under olidliga förhållanden, varför tackar det palestinska ledarskapet då jämt och ständigt nej till grundandet av en palestinsk stat och varför anländer de inte till förhandlingsbordet? Man tycker att det palestinska ledarskapet i så fall skulle göra sitt allt för palestinierna. Har vänstermänniskorna funderat på detta någon gång?

Och till sist: varför är det hela tiden det israeliska ledarskapet man kritiserar? Kan en vänstermänniska någon gång kritisera det palestinska ledarskapet?

Så alla vänstermänniskor: jag debatterar gärna också med er, men debatten kan inte bli av så länge som ni inte tar ställning till de sakförhållanden som tagits upp i detta inlägg. Så vill ni debattera – vänligen beakta det som tagits upp här. Annars blir det ingen debatt eftersom det är lönlöst att debattera utan att ha med allt detta i bagaget.

”På något sätt har Mellanösterndebatten i Sverige satt iväg på egen kurs, där fakta och sammanhang godtyckligt lämnas vid vägkanten”

Noomi Berlinger-Stahl som skrivit några läsvärda artiklar på Newsmill kommer med en ny mycket läsvärd, träffsäker och klockren artikel. Den heter ”Fem saker jag inte tänker be om ursäkt för på Jom Kippur”.

Berlinger-Stahl skriver bland annat så här:

På något sätt har Mellanösterndebatten i Sverige satt iväg på egen kurs, där fakta och sammanhang godtyckligt lämnas vid vägkanten. Mellanösternkonflikten handlar inte om vad Israel gör mot palestinierna. Den handlar om vad palestinier/arabvärlden och israeler gör och har gjort mot varandra. När vi säger att parterna måste sätta sig runt förhandlingsbordet, är det för att finna lösningar på de ömsesidiga krav parterna har.

I Sverige låtsas man inte om att den arabiska sidan förkastade FNs förslag till delning 1947, och började ett krig mot Israel. I Sverige låtsas man inte om att förenade arabiska styrkor upprepade gånger öppnat krig mot Israel, vilka de samtliga gånger förlorat. Mahmoud Abbas har vid flera tillfällen uttalat sig om Israels 63 år långa ockupation. Det vill säga att Abbas räknar staten Israels sjävständighet som början på ockupationen, inte Israels närvaro på Västbanken, vilken som bekant varat sen sexdagarskriget 1967. I Sverige låtsas man att det en gång funnits en palestinsk stat som erövrats av Israel. En palestinsk stat har aldrig funnits, Västbanken är ett område som 1947 beslagtogs av Jordanien utan några som helst internationella medgivanden, och som 1967 erövrades av Israel, efter en jordansk offensiv. Att detta försätter palestinierna på västbanken i en rävsax är tragiskt, men det är en tragik som uppkommit mellan två interessen, och som bara kan lösas av båda intressenterna.

Så här avslutar hon artikeln:

Min privata försoning för mina överträdelser ska jag fundera över på den judiska Försoningsdagen. Just nu funderar jag på om världen kan försona sig med Israels existens.

Artikeln rekommenderas varmt, särskilt till alla svenska, självutnämnda experter som självsäkert uttalar sig om konflikten i Mellanöstern som om de visste precis allting! Det finns gott om sådana självutnämnda experter i Sverige. Dessa självutnämnda experter brukar också husera på denna blogg. Fastän dessa experter ger sig ut för att vara experter så brukar de ignorera vissa frågor, precis samma frågor som Berlinger-Stahl tar upp i sin artikel.

Berlinger-Stahls artikel finns alltså på Newsmill.

Tio kluriga frågor

1. Palestinierna blev erbjudna en stat i och med delningsförslaget 1947, men de tackade nej. Varför?
2. En palestinsk stat hade kunnat grundas mellan 1948 och 1967, men detta gjordes inte. Varför?
3. I och med Osloavtalet fick palestinierna områdena A och B på Västbanken mot ett villkor att all terror skulle upphöra. Men terrorn upphörde inte. Varför?
4. År 2000 blev palestinierna erbjudna en stat, men Arafat förkastade förslaget. Varför?
5. Likaså blev palestinierna erbjudna en stat år 2008, men de tackade nej även denna gång. Varför?
6. Under flera år förhandlade palestinierna med Israel fastän byggandet i de så kallade bosättningarna pågick. Men vid ett skede blev ett byggstopp i bosättningarna plötsligt ett förhandsvillkor för förhandlingar. Varför?
7. Hösten 2009 införde Benjamin Netanyahu ett tiomånader långt byggstopp. Dock var det så att Abbas anlände till förhandlingsbordet först i slutet av denna tiomånadersperiod och först efter påtryckningar från omvärlden. Varför?
8. De allra största bosättningarna, där långt över hälften av bosättarna bor, kommer att införlivas i Israel i ett kommande fredsavtal i utbyte mot att motsvarande landområden ges till palestinierna. Trots detta kräver Abbas ett byggstopp. Varför?
9. Abbas kräver en palestinsk stat, men vägrar erkänna Israel som judisk stat. Varför?
10. Konflikten har pågått i många årtionden och både palestinier och israeler har självklart lidit. Således borde en fredlig lösning vara i allas intresse. Trots detta krånglar Abbas till situationen ännu mera genom att ställa absurda förhandsvillkor för förhandlingar. Varför?

D1 D2 D3 D4 D5 D6 D7 DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN5 DN6
SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6 SvD7 Svt1 Svt2 Svt3 Svt4 Svt5 Svt6 Svt7 Svt8
GP1 GP2 GP3 GP4 GP5 GP6 GP7 GP8 GP9 GP10 GP11 HD1 HD2 HD3 HD4 HD5 HD6 HD7 HD8 HD9 HD10

Angående möjligheten att kommentera detta inlägg:
Alla kommentarer som på något sätt låter förstå att Israel borde upphöra att existera raderas. Alla kommentarer som låter förstå att israelerna ”bör flytta hem dit de kommer ifrån” raderas likaså. Alla kommentarer där Israel jämställs/jämförs med Nazityskland raderas också. Även kommentarer där sionismen jämställs/jämförs med nazismen tas bort.

Nytt videoklipp: historiska fakta

Vänsterns stora miss: konflikten mellan Israel och dess grannar kan inte förklaras utifrån ett underifrån-perspektiv

Det är vänstern som står för största delen av kritiken mot Israel idag. Det är inte frågan om att Israel inte skulle behöva kritiseras emellanåt, utan det är frågan om att vänstern förklarar konflikten mellan Israel och dess grannar utifrån ett traditionellt underifrån-perspektiv. Detta perspektiv är dock helt felaktigt när det gäller konflikten mellan Israel och dess grannar.

Vänsterns kritik mot Israel kan utgå från att man bortser från behovet av en stat för judarna. Faktum är att regeringarna i de länder där judar bott inte har skyddat sina judiska minoriteter. Detta har gjort att judar utsatts för en grym förföljelse, särskilt i Europa. Av denna anledning behöver judarna en egen stat.

Judarna är också en del av ursprungsbefolkningen i Mellanöstern och Nordafrika. Detta kan också vara ett argument som talar för att de har rätt till en egen stat där.

I och med att det Osmanska riket slutade existera bildades flera länder. Israel är bara ett land bland alla dessa länder. Israels grannländer bildades i samma process.

År 1967 kom Gazaremsan och Västbanken i israelisk kontroll i ett försvarskrig. En del menar dock att det var Israel som startade kriget, men så är inte fallet. Israels säkerhetsstrategi mellan 1949 och 1967 byggde på förebyggande handlande. Detta betyder att man då inte kunde tillåta fienden attackera först, eftersom man inte hade något geografiskt, strategiskt djup. Fienden skulle annars helt enkelt ha hunnit skära av landet på mitten innan man själv ens hunnit mobilisera sina trupper. Därför betydde det att om det skedde en uppmarsch av trupper vid Israels gränser betraktades detta som en krigsförklaring och att Israel då måste attackera. År 1967 gjorde Israels arabgrannar truppförflyttningar till Israels gränser och de förde en hotfull retorik.

Det är Israels kontroll av Gazaremsan och Västbanken som utgör grunden till vänsterns kritik. Man talar om att Israel ockuperar och man talar därför om Israel som en ”ockupationsmakt”.

Ofta menar man att Israel måste dra sig tillbaka till de så kallade 1967-års gränserna (som i verkligheten är stilleståndslinjerna från 1949). Dessutom menar man att detta skulle skapa fred. Detta synsätt är dock mycket enögt och förenklat. Faktum är att Israel var ”bakom” de så kallade 1967-års gränserna före år 1967. Men höll freden? Nej, freden höll inte. Man kan inte säga att det var särskilt fredligt att man gjorde truppförflyttningar till Israels gränser och att man förde en hotfull retorik mot Israel. Därmed kan man slå fast att det är en myt att freden skulle ha att göra med att de så kallade 1967-års gränserna är Israels gränser.

Israel har inte alltid gjort allting rätt. Man talar om att palestinierna måste få större frihet och ökade rättigheter. Detta har Israel samverkat till. Under 1990-talet grundades den palestinska myndigheten vilket betydde att största delen av palestinierna kom under ett självstyre. De palestinska byarna och städerna på Västbanken och Gazaremsan överlämnades till den palestinska myndigheten.

Eftersom vänstern ser konflikten som att palestinierna är under en israelisk ockupation, ser man också att palestinierna har rätt att göra ”motstånd” mot ockupationsmakten. Ett historiskt faktum är dock att upprättandet av den palestinska myndigheten så att största delen av palestinierna kom under ett självstyre inte medförde att detta ”motstånd” minskade, utan medförde att ”motståndet” snarare ökade. Det blev nämligen en andra intifada.

Detta faktum är något som vänstern inte ser, antagligen för att det bevisar att tolkningen utifrån ett underifrån-perspektiv är felaktig. Eftersom palestinierna fick utökade rättigheter och större frihet, borde ”motståndet” ha minskat eller till och med helt avtagit. Det blev dock tvärtom.

Exakt samma mönster går att se i Israels tillbakadragande från Gazaremsan. Palestinierna fick större frihet, men minskade ”motståndet”? Nej, raketattackerna från Gazaremsan fortsatte och ökade till och med.

Det häpnadsväckande är att denna ökning av ”motståndet” helt obekymrat rättfärdigas. Intresset borde ju vara att få ett slut på våldet och att man så småningom kunde uppnå fred. Vänstern verkar dock inte ens ha kommit på tanken att kritisera denna ökning av ”motståndet”, utan rättfärdigar allting. Man säger till och med att när palestinierna fått större frihet har de samtidigt fått större frihet att göra ”motstånd”. Hur länge ska palestiniernas ”motstånd” rättfärdigas förrän detta ”motstånd” börjar ifrågasättas, kritiseras och fördömas?

Detta är det allra största problemet med vänstern. Oberoende vad palestinierna gör så rättfärdigas det. Det är inte frågan om att palestinierna inte skulle ha haft det svårt emellanåt, utan det är frågan om detta stöd till palestiniernas påstådda ”motstånd” som man obekymrat ger.

Judarna har rätt till ett eget land och det landet har rätt att existera i fred och lugn precis som alla andra länder har rätt att existera i fred och lugn. Faktum är att palestinierna hade möjligheten att få ett eget land redan i och med delningsförslaget år 1947, men de tackade nej till detta erbjudande. Detta bortförklaras dock konstant av vänstern. Under historiens gång har palestinierna haft flera andra möjligheter att få en egen stat, men varje gång har dessa erbjudanden förkastats vilket också i sin tur bortförklaras av vänstern.

Situationen som råder idag kan knappast beskrivas som en israelisk ockupation då 98 % av palestinierna på Västbanken är under den palestinska myndigheten och alla palestinier på Gazaremsan är under Hamasstyret. De regleringar som finns vad gäller palestiniernas möjligheter att röra sig beror på åtgärder vidtagna i säkerhetssyfte. Dessa åtgärder kritiseras kraftigt av vänstern, dock utan att man föreslår hur säkerheten i stället borde garanteras.

Intrycket av vänstern är att man är snabb att kritisera och man kritiserar i stor omfattning, men man kommer inte med alternativ. Vänsterns kritik är som en gammal grammofonspelare som fastnat och spelar samma sak om och om igen.

Problemet är egentligen inte vänsterns kritik, utan det att vänsterns kritik får så mycket utrymme och detta i kombination med att alternativa beskrivningar av konflikten mellan Israel och dess grannar inte ges motsvarande utrymme. På detta sätt blir beskrivningen av konflikten mellan Israel och dess grannar inte bara ensidig utan också grovt felaktig. Vänsterns syn på konflikten har dessutom kommit att bli tongivande i Sverige. Detta är ytterst problematiskt. Detta visar sig tydligt nu när palestinierna vill få en palestinsk stat erkänd i FN. Ett annat problem är att människor med vänsterideologi sällan är öppna för kritik, utan är övertygade om att de har det ”rätta” synsättet. Detta är förstås också ytterst problematiskt då vänsterns sätt att se på konflikten mellan Israel och dess grannar i många avseenden är vacklande och ologisk. Men när det gäller människor med vänsterideologi är det främst ideologin som styr – inte fakta och logik.

Läs också:

En förödande enögdhet

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 DN7 DN8 DN9 DN10

SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6 SvD7 SvD8 Svt1 Svt2

D1 D2 D3 HD1 HD2 GP1 GP2 GP3 AB1 AB2 BT1 SvtDebatt1

Nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej

Ska man lösa en konflikt måste man vara redo att kompromissa. Och vill man ha något, ja då måste man också acceptera att den andra parten vill ha något.

I videoklippet nedan försäkrar Mahmud Abbas att Israel inte kommer att accepteras som ett judiskt land. Enligt delningsförslaget från 1947 skulle dock Palestinamandatet delas i en judisk stat och en arabisk stat.

Vidare försäkrar Abbas att det palestinska flyktingproblemet inte ska lösas inom ramen för ett framtida Palestina. Detta betyder alltså att han vill att miljontals palestinier ska flytta till Israel så att Israel blir ett arabiskt land och slutar därmed att vara ett judiskt land. (Ja det finns ju bara ett fåtal arabiska länder så det behövs ju absolut ett till.)

Detta om palestiniernas vilja att kompromissa och acceptera judarnas rätt till ett eget land.

Goda förutsättningar för att uppnå fred…?

(Allt detta sade Abbas den 27 augusti detta år.)

Vad har Israel gjort för freden?

De vanligaste missuppfattningarna och vanföreställningarna om landet Israel

Missuppfattningar och vanföreställningar om en part i en konflikt har en inverkan på möjligheterna att lösa konflikten. Därför är ett av denna bloggs syften också att reda ut missuppfattningar och vanföreställningar som har med konflikten mellan Israel och dess grannar att göra eftersom denna blogg önskar att konflikten mellan Israel och dess grannar kunde få ett slut så fort som möjligt.

I denna artikel ska jag försöka reda ut de vanligaste missuppfattningarna och vanföreställningarna om Israel. Man kan se det som att det förekommer missuppfattningar och vanföreställningar om Israel på fyra olika plan:

1) Vad landet Israel är och vilka egenskaper landet besitter

Historikern Benny Morris skrev följande ord i The Irish Times den 21 februari 2008: ”Demoniseringen av Israel är till största delen baserad på lögner – på samma sätt som demoniseringen av judar de senaste 2000 åren är baserad på lögner. Och det finns ett samband mellan de två.” (Svensk Israel-Information tillhandahåller en svensk översättning av texten.)

För att kunna förstå konflikten mellan Israel och dess grannar är det ytterst viktigt att känna till detta och dessutom ta detta i beaktande. Det finns helt tydliga avsikter hos en del att framställa landet Israel som någonting annat än vad landet egentligen är. Den huvudsakliga orsaken torde vara Israels karaktär som ett judiskt land. Detta innebär att samma saker som juden har fått stå ut med under historien är det judiska landet Israel tvunget att utstå idag.

Detta kan ta sig i uttryck t.ex. på det sättet att man inte vill lyssna till vad Israels politiska och militära ledning har att säga. Man behöver självklart inte vara av samma åsikt som Israels ledning, men det betyder inte att man inte behöver lyssna till vad Israels ledning har att säga.

Detta kan också ta sig i uttryck på det sättet att man inte finner det som Israels politiska och militära ledning säger som tillförlitligt därför att man tror att Israel har något mer eller mindre dunkelt pågång – ja kanske till och med något mer eller mindre ont. I praktiken betyder detta att en del inte godtar information som finns t.ex. på Israels utrikesdepartements hemsida utan ser den som ”israelisk propaganda” eller än värre ”sionistisk propaganda”.

Israel måste tas som ett land bland alla andra länder. Israel har sina fel och brister precis som alla andra länder och har inte gjort rätt alla gånger, men landet är den enda demokratin i Mellanöstern. Att tänka att landet skulle ha något dunkelt pågång är helt verklighetsfrånvänt och kan dessutom klassas som antisemitiskt. Under historiens gång har judarna anklagats för att syssla med skumma saker. Tänker man att Israel har något dunkelt pågång och att man därför t.ex. inte ser information som den israeliska politiska eller militära ledningen levererar som tillförlitlig, ja då kan Israel som judiskt land ha tagit den roll som juden haft under historien vilket i så fall blir en antisemitisk föreställning.

2) Israels uppkomst

Israel är hemlandet för det judiska folket. Man kunde beskriva Israel så här: ”Ett judiskt land med en betydande arabisk minoritet”.

Det är omöjligt att beröra Israel utan att beröra det judiska folkets historia. Det judiska folkets historia liknar inget annat folks historia. (Här bör det kanske påpekas att judarna faktiskt är ett folk och inte en grupp människor med en gemensam religion. Detta har modern genetisk forskning bevisat.) Judarna har fått utstå grym förföljelse och regeringarna i de länder där judar bott har inte beskyddat sina judiska minoriteter. Av denna anledning är det helt nödvändigt att judarna har ett eget land. Dessutom är judarna en del av ursprungsbefolkningen i Mellanöstern och Nordafrika, vilket också gör att de borde ha rätt till en egen stat där.

Det finns många missuppfattningar och vanföreställningar om landet Israels uppkomst och historia. Landets uppkomst och historia är förknippat med mycket oroligheter och blodsutgjutelse, men dessa oroligheter och denna blodsutgjutelse har i huvudsak att göra med den arabiska världens ovilja att acceptera det judiska folkets behov av en egen stat samt också deras rätt till en egen stat.

Det fanns ett beslut om att ett hemland för det judiska folket skulle grundas i Palestinamandatet och i detta beslut stod det klart och tydligt att grundandet av ett hemland för det judiska folket inte skulle påverka de som redan bodde där. Deras rättigheter och ställning skulle garanteras. Men problemet är att araberna så gott som från första början motsatte sig grundandet av ett hemland för det judiska folket i Palestinamandatet. Självklart kan man räkna med att detta i en viss mån skulle möta på motstånd och säkert också våld i en viss utsträckning, men jag tror att ingen hade räknat med att motståndet mot den judisk staten skulle fortgå ända till våra dagar.

En del beskriver Israels uppkomst och historia som att mer eller mindre onda och grymma sionister kom till Palestina, stal land, fördrev palestinierna och har behandlat de palestinier som blev kvar mycket illa.

Det är viktigt att ta i beaktande att den arabiska sidan beskriver Israel, judarna, Israels uppkomst och områdets historia på ett verklighetsfrånvänt sätt eftersom motståndet mot det judiska landet är så starkt. Denna verklighetsfrånvända beskrivning blir ett verktyg i motståndet mot det judiska landet.

Självklart var upprättandet av Israel inte problemfritt – det är inte helt problemfritt att upprätta ett land där det bor människor från förut. Misstag och fel gjordes säkert och den judiska sidan har inte heller alltid handlat rätt och oklanderligt, men man måste se att det fanns ett behov av ett hemland för det judiska folket på grund av den förföljelse som det judiska folket fått utstå och på grund av att regeringarna i de länder de bott i inte skyddat dem, att judarna också borde ha rätt till en stat i Mellanöstern i egenskap av ursprungsbefolkning, samt att den arabiska världen motsatte sig grundandet av ett hemland för det judiska folket.

Det arabiska motståndet mot grundandet av den judiska staten nådde sin höjdpunkt i och med det inbördeskrig som bröt ut efter att FN röstat för en delning av Palestinamandatet i en arabisk och en judisk stat samt arabstaternas invasion efter att britterna lämnade mandatet i maj 1948. Dessa krig ledde till det palestinska flyktingproblemet, vilket torde vara den hetaste tvistefrågan gällande Israels historia. En del vill gärna framställa händelsen som att Israel med avsikt fördrev alla palestinier. I verkligheten flydde dock palestinierna på grund av kriget, men judiska styrkor fördrev också en del palestinier i självförsvar eftersom man var i en så trängd situation. (Mera om detta t.ex. här och här.)

Det är viktigt att notera att de judar som flyttade till Palestinamandatet skaffade sig mark helt lagligt genom att köpa mark och att de grundade städer och byar bredvid de arabiska. Något palestinskt styre existerade inte. Till en början var det turkiskt styre och sedan brittiskt. Alla påståenden om att judarna skulle ha stulit mark är således helt oriktiga.

3) Israels historia

Självklart har Israel inte gjort rätt alla gånger och landet har sina fel och brister som alla andra länder, men man måste se att Israel under historiens gång fått utstå flera hot i form av krig, oroligheter och terrorism. Inget annat land har utsatts för så mycket hot som Israel. Israel utgör på detta sett ett unikt fall och detta måste tas i beaktande när man bedömer Israel. Det är inte säkert att något annat land som skulle ha fått utstå lika mycket hot hade kunnat försvara sig bättre än vad Israel gjort, men det saknas erfarenhet av något sådant eftersom något annat land inte utsatts för så mycket hot som Israel utsatts för. Israel kritiseras mycket för de metoder landet använt/använder när landet försvarat/försvarar sig, men de som kritiserar brukar oftast framföra sin kritik utan att komma med konkreta förslag på hur Israel enligt dem borde ändra sina metoder. Vad är det för idé att framföra kritik om man samtidigt inte framför något förslag på vilka förändringar som borde fås till stånd? Syftet med kritik är väl att framföra förslag på förbättringar?

4) Den nuvarande situationen mellan Israel och dess grannar

Eftersom Israel som land har blivit föremål för missuppfattningar och vanföreställningar och dessutom också uppkomsten av Israel samt dess historia, är det naturligt att också den nuvarande situationen mellan Israel och dess grannar har blivit föremål för både missuppfattningar och vanföreställningar.

De som sympatiserar för palestinierna brukar lyfta fram behovet av rättigheter och frihet för palestinierna. Med detta menas oftast upprättandet av en palestinsk stat.

Faktum är att palestinierna flera gånger under historiens gång haft möjligheter till ett eget land. Delningsförslaget från år 1947 gav denna möjlighet, men delningsförslaget förkastades från arabiskt håll. I teorin kunde en palestinsk stat ha kunnat grundats mellan år 1948 och 1967, men det gjordes inte.

År 1967 kom Västbanken och Gazaremsan i israelisk kontroll i ett försvarskrig. Under 1990-talet grundades den palestinska myndigheten, vilket innebar att palestinska städer och byar både på Västbanken och i Gazaremsan kom under ett palestinskt självstyre. Det var meningen att detta skulle leda så långt som till en statsbildning, men det fanns villkor för det. Det palestinska ledarskapet skulle erkänna Israels rätt att existera, upphöra med terrorism, se till att terrorister avväpnas och hindras i sin verksamhet, samarbeta med Israel för att få fast dem samt gå in för fredsfostran i skolorna. Allt detta har dock ännu inte infriats.

Det finns grupperingar inom den islamska/arabiska världen som vill se att Israel slutar existera och så fort Israel lämnat ifrån sig områden till palestinierna så att de har fått möjligheten att självständigt förfoga över dem har representanter för dessa grupperingar slagit rot i områdena och börjat terrorisera Israel. Det palestinska ledarskapet har inte visat någon som helst vilja eller intention att stävja att representanter för dessa grupperingar slår rot i områdena och terroriserar Israel utan verkar förhålla sig passivt till detta.

Bosättningarna framställs som ett hinder inte bara för fredsprocessen utan numera också för fredsförhandlingar fastän bosättningarna är en fråga som måste lösas genom just precis förhandlingar. Det bör noteras att förhandlingar skedde under 1990-talet fastän bosättarverksamheten pågick för fullt.

Den vanligaste missuppfattningen och vanföreställningen om Israel idag är att det är Israel som är det största och enda hindret för en fredsuppgörelse. Men är det så?

Som redan konstaterades har Israel överlämnat områden till palestinierna, men att detta lett till att Israel efteråt terroriserats från dessa områden. Världssamfundet tycks inte ta fasta på detta problem i en tillräckligt stor utsträckning och därmed har man heller inte ställt krav på och pressat den palestinska sidan vilket vore det naturliga. Däremot är det Israel man ställt krav på och pressat. Situationen är helt bisarr då det nu dessutom talas om att erkänna en palestinskt stat. Detta motsätter sig Israel självklart av den orsaken att landet hittills utsatts för terror varje gång landet överlämnat områden till palestinierna. Om inte palestinierna kunnat förfoga över de områden de hittills fått utan att det drabbat Israel i gengäld i form av terror, hur ska de då kunna förfoga över en hel stat? Och hur skulle det i så fall drabba Israel då Israel hittills drabbats varje gång landet överlämnat områden åt palestinierna? Men här kommer det problemet in i bilden som beskrevs i början av denna text, nämligen att man inte vill lyssna till vad Israels politiska och militära ledning har att säga och är det så att man lyssnar är det inte säkert att man tar det Israel säger så seriöst.

Så vad är det som hindrar en fredsuppgörelse? Jo, hindret är att det finns grupperingar inom den islamska/arabiska världen som vill se att Israel slutar existera och så fort Israel lämnat ifrån sig områden har representanter för dessa grupperingar slagit rot i områdena och börjat terrorisera Israel samt att det palestinska ledarskapet inte har visat någon som helst vilja eller intention att stävja att representanter för dessa grupperingar slår rot i områdena och terroriserar Israel utan verkar förhålla sig passivt till detta.

DN1 DN2 DN3 SvD1 SvD2 D1 D2 HD1 HD2 GP1 GP2 GP3

År 2000 tackade palestinierna nej till ett generöst erbjudande om en egen stat

År 2000 fick palestinierna ett generöst erbjudande om en egen stat på hela Gazaremsan och nästan hela Västbanken – men de tackade NEJ. I erbjudandet ingick också en lösning för Jerusalem och lösningar för alla andra problem. Men svaret var alltså ett blankt NEJ.

Under historiens gång har palestinierna haft flera tillfällen att få en egen stat. Redan år 1947 hade de möjligheten, men de godkände inte delningsförslaget.

Enligt Oslo-avtalet ska allting ske via förhandlingar, så ett ensidigt utropande av ett Palestina skulle bryta mot Oslo-avtalet. (Detta avtal har alltså också palestinierna skrivit under.)

Efter varje gång som Israel lämnat ifrån sig områden har terrorister slagit rot på områdena och man har börjat terrorisera Israel därifrån. Under 1990-talet överlämnades de arabiska städerna och byarna på Västbanken och Gazaremsan över till den palestinska myndigheten, men terrorister började operera fritt utifrån dessa områden och sprängde sig själv i luften i israeliska bussar och caféer.

Under 1990-talet fick alltså palestinierna självstyre, men ändå uppstod det en andra blodig intifada.

År 2001 började raketer skjutas från Gazaremsan och detta upphörde inte utan ÖKADE efter att Israel drog sig ur Gazaremsan år 2005.

År 2008 blev Abbas erbjuden en stat av premiärminister Ehud Olmert, men Abbas FÖRKASTADE erbjudandet.

Man kan alltså med fog säga att det palestinska ledarskapet saknar förmåga att kompromissa. Dessutom har det palestinska ledarskapet valt våldets väg. Och det är den vanliga palestiniern som fått lida – medan man skyllt allting på Israel.

Det finns två egentliga hinder för en fredsuppgörelse mellan Israel och palestinierna:

a) Det finns grupperingar inom den islamska/arabiska världen som vill se att Israel ska sluta existera (läs t.ex. detta) och så fort Israel lämnat ifrån sig områden har representanter för dessa grupperingar slagit rot i områdena och börjat terrorisera Israel.

b) Det palestinska ledarskapet har inte visat någon som helst vilja eller intention att stävja att representanter för dessa grupperingar slår rot i områdena och terroriserar Israel.

Det senare torde vara det allra största hindret för en slutlig och varaktig fred.

Två nära grannar måste kunna för samtal, men faktum är att det israeliska och det palestinska ledarskapet inte för några som helst samtal just nu.

Dessa fakta som jag lyft fram i denna artikel är fakta som så kallade pro-palestinier oftast inte vill kännas vid. De undviker fakta av detta slag. När jag lyfter fram fakta av detta slag brukar denna blogg kallas för ”pro-israelisk”. Men det är ett faktum att palestinierna många gånger blivit erbjudna en stat, men att de alltid förkastat erbjudandena. Ett annat faktum är att de valt våldets väg.

Det borde framstå som ganska tydligt varför Israel inte är intresserat av en självständig palestinsk stat vid sidan av sitt land i det här skedet. Hittills har Israel utsatts för terror från områden som Israel gett åt palestinierna att självständigt förfoga över. Hur ska palestinierna då kunna förfoga över en hel stat?

Är detta något som pro-palestinier vill kännas vid eller är det strutsmentaliteten som fortfarande gäller?

Läs också: Och om en palestinsk stat förklaras i FN?

DN1 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 D1 Svt1 Svt2 HD1 GP1

När ska arabvärlden erkänna judars rättigheter i Mellanöstern?

Det finns åtminstone två argument som talar för varför judarna borde ha rätt till en egen stat i Mellanöstern. För det första är judarna en del av ursprungsbefolkningen i Mellanöstern och Nordafrika. Således borde de ha rätt till en egen stat där precis på samma sätt som araberna. De har ju flera länder. För det andra har judarna genomlevt grym förföljelse särskilt i Europa. Regeringarna i de länder de bott i har inte gett det skydd till sina judiska minoriteter som man moraliskt och etiskt varit skyldig att ge. Därför borde judarna få ha en egen stat.

Det beslutades att ett hemland för det judiska folket skulle grundas i Palestinamandatet. Detta område utgjorde vad som idag är Gazaremsan, Israel, Västbanken och Jordanien. Palestinamandatet delades i två delar och man grundande en helt ny arabisk enhet av den östra delen. Det var bara den västra delen av Palestinamandatet som kvarstod för ett hemland för det judiska folket. Den delen var dessutom mycket mindre än den östra delen.

Judar tilläts bygga och bo i hela det område som kvarstod som en tänkt stat för det judiska folket. Detta område är alltså det område som är mellan ”havet och floden”, det vill säga området mellan Medelhavet och Jordanfloden. Sedan känner vi ju till hur FN år 1947 rekommenderade en delning av det återstående området i en judisk och en arabisk del och hur judarna godkände detta medan araberna gick till krig mot den judiska delen.

Det har ALDRIG fattats något beslut om att det skulle vara absolut förbjudet för judar att bygga och bo i hela området mellan floden och havet. Detta gäller självklart hela Mellanöstern. Judarna är en del av ursprungsbefolkningen i hela regionen.

Nu har de palestinska arabernas president Mahmud Abbas meddelat att han vill ha en palestinsk stat utan så kallade judiska bosättningar. Osökt ställer jag mig då följande fråga: när ska arabvärlden erkänna judarnas rättigheter i Mellanöstern?

I teorin är jag för en tvåstatslösning, men jag vet samtidigt att det finns stora problem för att en tvåstatslösning skulle kunna bli verklighet idag. Personligen är jag av den åsikten att också judar måste kunna få bygga och bo i en eventuell framtida palestinsk stat i frihet och trygghet. Det palestinska ledarskapet har också tidigare klargjort att inga israeler ska få bo i en framtida palestinsk stat. Med detta menar de såklart judar.

Det är märkligt hur palestinierna vill ha en stat utan judiska städer och byar, medan Israel har en betydande arabisk minoritet. När ska arabvärlden erkänna att också judar har rättigheter i Mellanöstern? När ska de ge judarna samma erkännande som judarna gett araberna t.ex. genom att låta en betydande arabisk minoritet leva i det judiska landet Israel? Är det bara judarna som ska erkänna arabernas rättigheter, medan araberna alltid kan och ska förbise judarnas rättigheter? Varför är det ingen som höjer ögonbrynen inför detta? Varför är det ingen som framför kritik?

Ett obestridligt faktum är att judarna – som alltså tillhör ursprungsbefolkningen i Mellanöstern och Nordafrika – nu tvingas bo i en smal remsa vid Medelhavet. Denna remsa görs ännu smalare om judars byggande och boende begränsas i området mellan floden och havet – området där palestinierna vill ha en palestinsk stat UTAN JUDISKA SÅ KALLADE BOSÄTTINGAR.

Man behöver såklart inte hålla med vad jag skrivit här, men jag har velat lyfta fram några tankar kring detta. Det jag framfört i detta inlägg är min åsikt i frågan och den åsikten står jag för. Observera att jag i detta inlägg i första hand talar om judars rättigheter att bygga och bo i Mellanöstern i egenskap av ursprungsbefolkning – inte om Israels gränser.

Ett par länkar till israeliska tidningar där nyheten om att Abbas vill ha en palestinsk stat utan judiska bosättningar tas upp:

Abbas: We want settlements-free state

”Abbas: I seek a Palestinian state with no settlements”

DN1 SvD1 D1 GP1 HD1