Som grannar ska man väl kunna tala med varandra även om man inte är av samma åsikt och även om man kan vara lite sur på varandra, eller hur? Det israeliska och det palestinska ledarskapet för dock ingen dialog. Detta är förstås ytterst problematiskt, men det värsta torde nog vara att världssamfundet inte verkar bekymra sig så värst mycket över detta.

Det är en palestinsk stat som Abbas febrilt jobbar för, men dock inte genom att föra förhandlingar med sin granne, vilket borde vara den självklara vägen t.ex. med tanke på resolution 242, utan genom att resa Jorden runt och på det sättet samla stöd för ett utropande av ett Palestina.

Självklart behöver man se till de palestinska arabernas intressen – de är människor som alla andra. Det är fred mellan Israel och dessa palestinska araber som allting handlar om. Att uppnå en sådan fred verkar vara något av ett evighetsprojekt. Hur ska man då få till stånd en fred mellan Israel och palestinierna? Tja, man ska självklart inte börja med att försöka få till stånd ett fredsavtal. Det är ett alldeles för stort steg. Det är de små stegen till en fred som räknas. Och det är dessa steg som borde (måste) tas. Man kunde alltså tänka sig att tala om att uppnå en fredligare relation mellan Israel och palestinierna innan man talar om en fred eller en fredsuppgörelse. När relationen blivit tillräckligt fredlig kan en slutgiltig och varaktig fred skapas, d.v.s. en fredsuppgörelse kan äga rum.

Självklart bör två grannar kunna tala med varandra – särskilt om man ska leva sida vid sida och särskilt om det är meningen att det ska bli fred(ligare) mellan två grannar. Men nu för alltså Israel och palestinierna ingen som helst dialog. Och detta verkar inte bekymra någon.

Nu sysslar Abbas med ett märkligt probjekt. Han reser Jorden runt för att samla stöd för ett utropande av ett Palestina i höst. Man kan förstås tycka att detta är gulligt, men vad i all värden är det för mening med detta då detta ändå inte gör relationen mellan Israel och palestinierna mera fredlig? Abbas projekt är och förblir märkligt, eftersom en äkta och sann fred(lighet) endast skapas genom att två grannar för en dialog – även om man är lite osams. Gazaremsan bör definitivt utgöra ett exempel i allt detta. År 2005 drog sig Israel ur Gazaremsan, men det blev inte fredligare. Då är det rimligt att anta att en minskad israelisk närvaro på Västbanken inte heller kommer att göra att det blir fredligare.

Läs också: Palestinierna får mera utan förhandlingar