Historien har visat att ett ökat palestinskt självbestämmande leder till ökat våld. Under 1990-talet grundades det palestinska självstyret vilket ledde till att den största delen av de palestinska araberna kom under den palestinska myndigheten. Det var tänkt att detta själbestämmande skulle utvecklas ännu mer långtgående, men det fanns villkor för det. De var att den palestinska myndigheten skulle samla in illegala vapen, sluta glorifiera terrorism och sluta uppvigla till våld och hat. Överlämnandet av de palestinska byarna och städerna till den palestinska myndigheten, så att största delen av de palestinska araberna kom under denna myndighet, ledde inte till ökad fred och ökat lugn, utan det blev helt tvärtom: terrorismen och våldet ökade och det blev en andra intifada.

År 2005 lämnade Israel Gazaremsan helt och hållet i hopp om att det skulle vara ett steg mot en slutlig fredsuppgörelse med de palestinska araberna. Raketattacker från Gazaremsan in i Israel hade förekommit ända sedan år 2001. Efter att Israel lämnade Gazaremsan tog Hamas över kontrollen och raketattackerna intensifierades. Inte ens i detta fall ökade freden och lugnet, utan detta steg mot ett ökat palestinskt självbestämmande ledde snarare till ökad terrorism och ökat våld.

Israelkritikerna menar att terrorismen och våldet grundar sig i en hopplöshet som finns hos de palestinska araberna, men historien har klart och tydligt visat att detta resonemang är struntprat. Hade det varit sanning skulle terrorismen och våldet ha minskat eller till och med helt avtagit efter att de palestinska araberna fått ett ökat självbestämmande. Historien har visat att ett ökat palestinskt självbestämmande lett till att terrorismen och våldet segrat på de palestinska områdena. Det har inte heller funnits någon mekanism bland de palestinska araberna som skulle ha kvävt terrorismen och våldet och i stället låtit fredssträvande krafter växa sig starkare.

Genom att läsa av historien kan vi i dag konstatera att det inte finns några som helst garantier för att en minskad israelisk närvaro på Västbanken inte skulle leda till att terrorismen och våldet fick ett starkare fotfäste även där. Överlämnandet av de palestinska byarna och städerna till den palestinska myndigheten på 1990-talet ledde till ökat våld och ökad terrorism – inte till ökad fred och ökat lugn. Israels tillbakadragande från Gazaremsan gjorde inte heller det.

Trots att historien klart och tydligt visar allt detta kan vi idag konstatera:

a) Världssamfundet verkar inte bekymra sig över att det lett till ökat våld och ökad terrorism när man gett de palestinska araberna ökat självbestämmande. Det är sällan man hör att man borde öka pressen på de palestinska araberna, snarare hör man att man borde öka pressen på Israel, fastän Israel under historien har visat sig vara villigt att samarbeta för ett ökat självbestämmande för de palestinska araberna fastän detta hittills endast besvarats med ökat våld och ökad terrorism på den palestinska sidan i stället för ökad fred och ökat lugn.

b) I en alltför stor krets menar man att det är Israel som på allt sätt hindrar en fredsuppgörelse, fastän historien visat att det i verkligheten är helt tvärtom. Det mest absurda är att man menar att en palestinsk stat omedelbart borde grundas. Utifrån historien kan man dock fråga sig hur en sådan stat skulle kunna led till ökad fred och ökat lugn när ett ökat palestinskt självbestämmande hittills också automatiskt betytt ökat våld och ökad terrorism mot Israel.