Jag har många gånger tidigare framhävt det faktum att det inte blivit fredligare och lugnare fastän de palestinska araberna fått ett ökat självbestämmande och en ökad frihet. Under 1990-talet grundades den palestinska myndigheten och de flesta palestinska araberna kom under denna myndighet. De flesta palestinska araberna kom alltså under en form av självstyre. Jag har läst någonstans att det handlade om 95 % av de palestinska araberna. Denna förändring förde dock inte med sig ökat lugn och ökad fred, utan det blev en andra blodig intifada.

På den palestinska sidan talar man om en israelisk ockupation, man anser att de så kallade bosättningarna hindrar freden och man talar ofta om de så kallade 1967-års gränserna. År 2005 drog sig Israel helt och hållet från Gazaremsan, men inte heller detta förde med sig ökat lugn och ökad fred. Det blev helt tvärtom: raketbeskjutningen från Gazaremsan ökade.

Det borde alltså vara ett obestridligt faktum att det inte blivit fredligare fastän man gett de palestinska araberna ett ökat självbestämmande. Men trots detta är det främst den israeliska sidan man kritiserar. Och trots detta talar man om att man främst borde sätta press på den israeliska sidan.

Fastän det är så uppenbart att det inte blivit fredligare fastän man gett ett ökat självbestämmande till de palestinska araberna kritiserar man ändå aldrig den palestinska sidan utan nästan uteslutande den israeliska. Varför?

Fastän det är så uppenbart att det inte blivit fredligare fastän man gett ett ökat självbestämmande till de palestinska araberna talar man ändå aldrig om att sätta press på den palestinska sidan utan nästan uteslutande att man måste sätta press på den israeliska sidan. Varför?

För tillfället är vi igen inne i en relativt lugn period när det gäller konflikten mellan Israel och de palestinska araberna. Detta lugn har t.ex. gjort att det i nuläget endast finns 16 vägspärrar på Västbanken. Dessa 16 vägspärrar är dessutom för det mesta öppna och stängs bara om man får underrättelseinformation om att någon eller några med onda avsikter rör sig vid en vägspärr. Denna frihet har gjort att man på Västbanken fritt kan ta sig från Jenin i norr till Hebron i söder. När det gäller Gazaremsan har Israel hela tiden släppt in varor och mängden varor som släpps in har ökat under senare tid. De palestinska araberna lever alltså under en viss frihet och ett visst självbestämmande/självstyre.

Alltför ofta påstås det att det palestinska våldet och den palestinska terrorismen beror på en frustration som finns bland de palestinska araberna eftersom de lever i så svåra omständigheter under den ”israeliska ockupationen”. Detta påstående stämmer självklart inte eftersom våldet och terrorismen har ökat fastän man gett dem en ökad frihet och ett ökat självbestämmande. Om våldet och terrorismen hade berott på svåra omständigheter borde våldet och terrorismen ha avtagit för längesedan eftersom de palestinska araberna flera gånger fått ökat självbestämmande och ökad frihet.

Det hela blir ännu märkligare med tanke på att de palestinska araberna under 1970-talet och 1980-talet fritt kunde röra sig i hela Israel:

På den gamla goda tiden innan fredsprocessen inleddes i Mellanöstern, kunde alla som bor på Västbanken och i Gaza vakna på morgonen, komma in i sin bil och köra till någon plats inne i Israel.

Självmord och bilbombningar var obefintliga.

Inte en enda raket eller missil avlossades från Västbanken eller Gazaremsan mot Israel.

Omkring 200.000 palestinier arbetade i Israel dagligen.

Det fanns ingen säkerhetsbarriär och ingen mur på Västbanken.

Det fanns inga beväpnade milisgrupper som Fatahs Aqsa-martyrbrigader och Islamiska Jihad’s Al-Quds Bataljoner som smög omkring på gatorna i palestinska samhällen.

Palestinska bybor hade fri tillgång till sin mark och sina gårdar på Västbanken och Gaza.

Tusentals palestinska köpmän från Västbanken och Gazaremsan reste till Tel Aviv och andra israeliska städer nästan varje dag för att göra affärer. De används för att konvergera i Tel Aviv och andra israeliska städer nästan varje dag för att göra affärer. Tusentals palestinska familjer kunde ses njuta av sin tid på israeliska stränder, parker och restauranger.

Det fanns inga permanenta israeliska militära vägspärrar mellan Västbanken och Gaza, å ena sidan och Israel å den andra. Vägspärrar sattes upp först när säkerhet ansåg det nödvändigt.

Det fanns en regering och en polisstyrka i Västbanken och Gaza och palestinier visste vem de hade att göra med och hade en tydlig adress. Palestinierna behövde inte oroa sig för ett tiotal säkerhetsstyrkor/miliser som skapades av PLO efter undertecknandet av Osloavtalet.

Tusentals israeliska judar flockades till palestinska städer och byar, särskilt på helgerna, för att köpa relativt billiga grönsaker och frukt och njuta av lokalt framställd kebab och hummus. Israeliska judar brukade reparera sina bilar på Västbanken och Gazaremsan. De var vana vid att besöka sin tandläkare i Qalqilya, Betlehem och Jenin.

Palestinierna behövde inte något särskilt tillstånd att resa in Israel.

Jerusalem var öppet för alla palestinier och PLO hade många kontor i staden.

Palestinierna kunde flytta till Israel, och även få israeliskt medborgarskap om de gifte sig med israeliska medborgare.

Denna text är från sidan ”Hur det var innan ‘förtrycket’ började” som hittas i menyn ovan. Jag har kollat upp med en israel om informationen i texten verkligen stämmer och han kunde bekräfta att den stämmer.

På flera håll i Israel har man på senare tid uttryckt oro över att det kan komma en tredje intifada. Under våren har flera sidor på Facebook skapats där man uppmuntrar till en tredje intifada.

Israel har inget intresse av mera våld och oroligheter. Ingen vet dock vad framtiden kommer att föra med sig när det gäller konflikten mellan Israel och de palestinska araberna. Ett faktum är dock att Israel hittills medverkat för att ge de palestinska araberna ett ökat självbestämmande och en ökad frihet, men ett annat faktum är att detta inte fört med sig ökat lugn och ökad fred utan ökat våld och ökad terrorism. Detta är självklart inte alls bra, men än värre är det att den palestinska sidan inte utsätts för någon kritik överhuvudtaget trots detta. I nuläget är det dock relativt lugnt. Nu finns det alltså en möjlighet för konfliktens båda sidor att låta detta lugn utvecklas ända till en varaktig och slutlig fred. Men detta hänger på konfliktens båda sidor. Också den palestinska.