Jag har dragit det några tusen gånger på denna blogg nu, men jag drar det en gång till…

De hade en möjlighet till en egen stat år 1947 i och med delningsförslaget. Mellan 1948 och 1967 kunde en palestinsk stat också ha kunnat bildats. Man kan inte skylla på den jordanska ockupationen att det inte blev av.

År 1967 kom Västbanken och Gaza i israelisk kontroll efter ett försvarskrig. Arabarméerna gjorde truppförflyttningar till Israels gränser och förde en hotfull retorik. Efter kriget skulle Israel så jättegärna ha velat förhandla, men arabstaterna träffades i Khartoum, Sudan för ett toppmöte där man kom överens om ”3 nej”: nej till fred med Israel, nej till erkännande av Israel och nej till förhandlingar med Israel.

Under 1970- och 1980-talen kunde palestinierna röra sig fritt i hela Israel och israelerna kunder röra sig fritt på Västbanken och i Gaza. (Det var på den tiden apartheiden var som värst…)

Palestinierna har låtit förstå att de önskar få större frihet och mera rättigheter (1967 vill dock ingen förhandla…). Detta har omvärlden, Israel inkluderat, tagit i beaktande och också arbetat för att detta kunde bli en verklighet. Jag ser det som att den ena sidan, låt oss kalla dem t.ex. för Israelvännerna, tänker på en tillfredsställande lösning för Israel säkerhetsmässigt och att den andra sidan, låt oss kalla dem t.ex. Palestinarörelsen, arbetar för ökad frihet och ökade rättigheter för palestinierna.

Under 1990-talet grundades det palestinska självstyret vilket inkluderade både Västbankens och Gazaremsans palestinier. Palestiniernas frihet och deras rättigheter ökade också år 2005 då Israel drog sig helt och hållet från Gazaremsan.

Med större frihet och mera rättigheter, vilket alltså är palestiniernas önskan, följer ett ökat självbestämmande med vilket i sin tur följer ett ökat ansvar. Därför är det självklart att Israel inte längre har ansvar för palestinierna på Gazaremsan och Västbanken och självklart inte heller ansvar när det gäller deras statsbygge (de vill ju ha mera frihet, mera rättigheter och mera självbestämmande). Detta gäller framförallt efter att det palestinska självstyret grundades under 1990-talet. Israels ansvar förblir att samverka och samarbeta med sina grannar, i detta fall palestinierna. Att samverka och samarbeta med sina grannar är ett naturligt ansvar som länder har var de än befinner sig i världen.

I dagsläget har jag svårt att se vad Israel ytterligare kunde göra och/eller borde göra för det stora problemet är att Israel utsatts för blodig terror från närliggande områden efter varje gång de gett ökad frihet och ökade rättigheter åt palestinierna (självstyret, tillbakdragandet från Gazaremsan). Det blev en andra intifada fastän palestinierna fick självstyre och raketbeskjutningen avtog inte, utan snarare ökade, fastän Israel drog sig ur Gazaremsan. Detta borde vara ett helt klart och tydligt faktum.

Trots detta ”skriker” största delen av Palestinarörelsen att palestinierna måste få ökade rättigheter och ökad frihet – helst redan igår, men samtidigt verkar man vara helt blind inför det faktum att Israel hittills faktiskt utsatts för terror från närliggande områden varje gång man gett ökad frihet och ökade rättigheter åt palestinierna.

Men en stat vill man så jättegärna ha, fastän man inte kunnat hantera det man hittills fått på ett fredligt sätt. Och fastän man så jättegärna vill ha en stat är man inte villig att förhandla om det med sin närmaste granne. Därför går man till FN.

Att en och annan palestinier eller att en och annan arab kan ha en mer eller mindre kontroversiell syn på Israel är något man kan förstå, men att ”vanliga” människor här uppe i Norden också har det gör saken något krångligare. Nu är det som julafton för Palestinarörelsen när palestinierna ska upp till FN i september. Men att Israel utsatts för blodig terror från närliggande områden efter varje gång de gett ökad frihet och ökade rättigheter åt palestinierna (självstyret, tillbakdragandet från Gazaremsan) är något man inte ser och något man kanske inte ens vill se.

Hur Israel förhåller sig till detta FN-projekt vet alla redan. Inte så förvånande eftersom Israel hittills utsatts för blodig terror från närliggande områden efter varje gång de gett ökad frihet och ökade rättigheter åt palestinierna.

Den palestinska sidan behöver ordentligt med kritik, men den kritiken uteblir nu helt och hållet.

DN 1 DN 2 DN 3 DN 4 DN 5 SvD 1 SvD 2 SvD 3 SvD 4 SvD 5 D 1 D 2 GP 1 GP 2 GP 3 GP 4 HD 1 HD 2 HD 3 HD 4 Expr 1