Genast efter kriget år 1948 insåg man hur osäkra Israels gränser var. Landet var bara 15 km brett på det smalaste stället mellan Medelhavet och Västbanken. Det var fri sikt in i landet, vilket gjorde att man utan problem kunde skjuta på städer och byar. Detta var mycket problematiskt med tanke på alla fientliga omkringliggande länder.

Så här skriver historikern Benny Morris i början av det sjätte kapitlet i sin bok Righteous Victims:

Israel faced a strategist’s nightmare – it was surrounded by hostile states, its cities were within enemy artilleri range, and it had a narrow, ten-mile-wide waist between the West Bank border and the Mediterranean. Theoretically the eight-thousand-square-mile country could be cut in half in less than an hour by a determined armored thrust. Israels population regarded the country as highly vulnerable.

År 1967 blev det man befarade verklighet, men man överlevde eftersom man var väl förberedd.

Israels säkerhetsstrategi mellan 1949 och 1967 byggde på förebyggande handlande. Detta betyder att man inte kunde tillåta fienden attackera först, eftersom man inte hade något geografiskt, strategiskt djup. Fienden skulle annars helt enkelt ha hunnit skära av landet på mitten innan man själv ens hunnit mobilisera sina trupper. Därför betydde det att om det skedde en uppmarsch av trupper vid Israels gränser betraktades detta som en krigsförklaring och att Israel då måste attackera. Efter 1967 har man haft ett visst geografiskt och strategiskt djup, vilket också gjort att man haft en annan säkerhetsstrategi sedan dess.

Hittills har Israel utsatts för blodig terror i form av självmordsbombningar och raketattacker från närliggande områden som Israel lämnat (palestinska byar och städer på Västbanken, södra Libanon och Gazaremsan). I dagsläget finns det inga garantier för att det inte skulle kunna gå på samma sätt om Israel minskade sin närvaro på Västbanken ytterligare.

Nedan finns en bild som visar Tel Aviv fotografad från Västbanken (med en arabisk by i förgrunden) och längre ned en bild som visar hur det skulle kunna se ut om terrorister började avfyra raketer från Västbanken. Bilden borde tala för sig själv att en sådan situation vore en katastrof.

Problemet är att många skriker i falsett att Israel ockuperar, bryter mot folkrätten och omedelbart måste avsluta sin närvaro på Västbanken. Men dessa människor har faktiskt inte tänkt så långt. Det finns en enorm enögdhet när det gäller detta och jag skulle faktiskt vilja påstå att den enögdheten är förödande.

Resolution 242 fastställer bland annat att Israel ska dra sig tillbaka från områden ockuperade under den senaste konflikten och att alla stater i regionen ska respektera varandras territoriella integritet, politiska självständighet och rätt att leva i fred inom erkända gränser och i säkerhet, fria från hot och våldshandlingar. Det är alltså så att resolutionen ställer krav på ALLA inblandade länder – inte bara på Israel. Den kräver att länderna ska erkänna Israel och dess gränser. Tanken var att fred och säkerhet skulle uppnås genom att samtliga inblandade parter förhandlar med varandra (detta bekräftas också i resolution 338). Därför skrev man ”områden” och inte “de områden” eller “alla områden”.

Dessa fakta tar man inte alltid i beaktande vilket märks tydligt av den kör som i falsett skriker att Israel ockuperar, bryter mot folkrätten och omedelbart måste avsluta sin närvaro på Västbanken. Detta är väldigt enögt. Och jag vill påstå att det är förödande eftersom man bortser från väsentliga fakta som man måste ta i beaktande för att förstå helheten. Situationen är helt enkelt inte så enkel som denna kör försöker få det att låta.

Mera information:

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 DN7 DN8 DN9 DN10 DN11 DN12 DN13 DN14 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6 SvD7 SvD8 SvD9 SvD10 SvD11 SvD12 SvD13 SvD14 Svt1 Svt2 Svt3 Svt4 Svt5 Svt6 Svt7 Svt8 GP1 GP2 GP3 GP4 GP5 GP6 GP7 GP8 GP9 GP10 GP11

Annonser