År 2000 fick palestinierna ett generöst erbjudande om en egen stat på hela Gazaremsan och nästan hela Västbanken – men de tackade NEJ. I erbjudandet ingick också en lösning för Jerusalem och lösningar för alla andra problem. Men svaret var alltså ett blankt NEJ.

Under historiens gång har palestinierna haft flera tillfällen att få en egen stat. Redan år 1947 hade de möjligheten, men de godkände inte delningsförslaget.

Enligt Oslo-avtalet ska allting ske via förhandlingar, så ett ensidigt utropande av ett Palestina skulle bryta mot Oslo-avtalet. (Detta avtal har alltså också palestinierna skrivit under.)

Efter varje gång som Israel lämnat ifrån sig områden har terrorister slagit rot på områdena och man har börjat terrorisera Israel därifrån. Under 1990-talet överlämnades de arabiska städerna och byarna på Västbanken och Gazaremsan över till den palestinska myndigheten, men terrorister började operera fritt utifrån dessa områden och sprängde sig själv i luften i israeliska bussar och caféer.

Under 1990-talet fick alltså palestinierna självstyre, men ändå uppstod det en andra blodig intifada.

År 2001 började raketer skjutas från Gazaremsan och detta upphörde inte utan ÖKADE efter att Israel drog sig ur Gazaremsan år 2005.

År 2008 blev Abbas erbjuden en stat av premiärminister Ehud Olmert, men Abbas FÖRKASTADE erbjudandet.

Man kan alltså med fog säga att det palestinska ledarskapet saknar förmåga att kompromissa. Dessutom har det palestinska ledarskapet valt våldets väg. Och det är den vanliga palestiniern som fått lida – medan man skyllt allting på Israel.

Det finns två egentliga hinder för en fredsuppgörelse mellan Israel och palestinierna:

a) Det finns grupperingar inom den islamska/arabiska världen som vill se att Israel ska sluta existera (läs t.ex. detta) och så fort Israel lämnat ifrån sig områden har representanter för dessa grupperingar slagit rot i områdena och börjat terrorisera Israel.

b) Det palestinska ledarskapet har inte visat någon som helst vilja eller intention att stävja att representanter för dessa grupperingar slår rot i områdena och terroriserar Israel.

Det senare torde vara det allra största hindret för en slutlig och varaktig fred.

Två nära grannar måste kunna för samtal, men faktum är att det israeliska och det palestinska ledarskapet inte för några som helst samtal just nu.

Dessa fakta som jag lyft fram i denna artikel är fakta som så kallade pro-palestinier oftast inte vill kännas vid. De undviker fakta av detta slag. När jag lyfter fram fakta av detta slag brukar denna blogg kallas för ”pro-israelisk”. Men det är ett faktum att palestinierna många gånger blivit erbjudna en stat, men att de alltid förkastat erbjudandena. Ett annat faktum är att de valt våldets väg.

Det borde framstå som ganska tydligt varför Israel inte är intresserat av en självständig palestinsk stat vid sidan av sitt land i det här skedet. Hittills har Israel utsatts för terror från områden som Israel gett åt palestinierna att självständigt förfoga över. Hur ska palestinierna då kunna förfoga över en hel stat?

Är detta något som pro-palestinier vill kännas vid eller är det strutsmentaliteten som fortfarande gäller?

Läs också: Och om en palestinsk stat förklaras i FN?

DN1 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 D1 Svt1 Svt2 HD1 GP1