Efter andra världskriget fördrevs kanske 13 miljoner tysktalande från sina hem i Polen och Tjeckoslovakien. Från finska Karelen tvingades 400 000 människor på flykt när området, som bland annat omfattar vad som var Finlands nästa största stad Viborg, införlivades med Sovjetunionen.

Efter såväl första som andra världskriget gjordes Europas karta om utan mycket hänsyn till enskilda människors önskemål. Mellanösterns gränser är ett resultat av det osmanska väldets upplösning när segrarmakterna upprättade helt nya stater. Och i en uppgörelse mellan Turkiet och Grekland tvångsflyttades mer än en miljon människor mellan de två länderna.

Så där kan man hålla på och beskriva påtvingade förändringar som numera ingen – eller bara extremister – ifrågasätter.

Detta förhållande ställer den som vill skriva en opartisk historia över konflikten i Palestina inför ett av allt att döma olösligt dilemma. Den arabiska versionen är nämligen att den judiska invandringen och upprättandet av staten Israel utgör en unik historisk orättvisa. De som flydde i samband med Israels självständighetskrig 1948 har med detta synsätt en ovillkorlig rätt att återvända till sina (eller deras föräldrars eller farföräldrars) gamla hem. Det är därför naturligt att de fortfarande bor i flyktingläger och att den övriga världen bidrar till deras försörjning där.

I Europa är det en självklarhet att respektera det s k Benesj-dekretet om att de tyskar somfördrevs från de sudettyska provinserna inte har rätt att återvända och inte har rätt till någon kompensation för sin förlorade egendom där.

En liknande hållning från Israel fördöms däremot regelbundet och även de som accepterar att palestinaflyktingarna inte kan återvända anser att de ska kompenseras ekonomiskt av Israel. Den arabiska ståndpunkten är fortfarande att de ska ha full frihet att återvända och det var på den frågan som fredsansträngningarna år 2000 föll, trots i övrigt mycket långtgående israeliska eftergifter.

Ofta hävdas att palestinierna utsatts för en historiskt unik orättvisa, men ovanstående text visar att ett sådant påstående överhuvudtaget inte stämmer. Texten är från Judisk Krönika nr 6 2009, sid 10.

Mera information:

En kanske än bättre jämförelse hittar vi i Turkiets integration av 150.000 flyktingar från Bulgarien 1950. Skillnaden mellan Turkiets sätt att hantera sina flyktingar, och arabstaternas behandling av palestinierna, låg i attityden hos respektive regeringar.

Turkiet har ett större flyktingproblem än både Syrien och Libanon, och nästan lika stort som Egypten. … Men man hör sällan talas om dem eftersom turkarna har gjort ett så bra arbete med att integrera dem. … Den stora skillnaden ligger i attityden. Turkarna var visserligen motvilliga att ta sig an bördan, men accepterade det som sitt ansvar och satte igång med att rensa upp det så snabbt som möjligt.

Om arabstaterna hade velat lindra flyktingarnas lidande, kunde de lätt ha intagit en hållning liknande Turkiets.

En annan massiv befolkningsomflyttning kom som en följd av delningen av Indien och Pakistan 1947. De åtta miljoner hinduer som flydde från Pakistan och de sex miljoner muslimer som lämnade Indien var rädda för att bli en minoritet i sina respektive länder. I likhet med palestinierna ville de undvika att hamna mitt i den våldsvåg som översköljde deras länder. Men till skillnad från den arabisk-israeliska konflikten ansåg man här att den bästa lösningen på relationsproblemen mellan olika folkgrupper i de två staterna var att byta befolkningsgrupper. Trots det enorma antalet flyktingar och de två staternas relativa fattigdom, inrättades inga särskilda internationella biståndsorganisationer för att hjälpa dem med integrationen.

Källa: Myter & Fakta

Det är viktigt att ta dessa fakta i beaktande när man behandlar Israel/Palestina-konflikten.

Läs också: