I Sverige finns det ett stort intresse för Israel och den konflikt där Israel utgör en part, men det stora problemet är att Israel och denna konflikt behandlas mycket ensidigt. Ofta utelämnas fakta som är nödvändiga och väsentliga för att man ska kunna förstå saken rätt. Ofta förekommer grova sakfel, förvrängningar och till och med rena och skära osanningar. Det är vanligt att den israeliska synvinkeln utelämnas helt.

Av alla konflikter i världen är det den konflikt där Israel ingår som part den konflikt som intresserar mest. Många har försökt få en lösning till stånd – dock utan att lyckas.

På senare år har idén om en binationell stat vunnit terräng – särskilt i akademiska kretsar. En sådan lösning innebär att Israel skulle sluta existera. Ingmar Karlsson hör till dem som förespråkar idén om en binationell stat som lösning på konflikten mellan Israel och palestinierna.

Som redan nämndes är det vanligt att viktiga fakta utelämnas när Israel behandlas. Det förekommer dock ännu värre saker och till det hör ifrågasättandet av Israels existens.

Det märkliga är att det enda landet vars existens ifrågasätts är Israel. Det är märkligt eftersom Israel inte är det enda landet i Mellanöstern som bildades under 1900-talet. Dessutom har flertalet av världens stater bildats efter att Israel bildades.

”Israel is the world’s most watched place, but despite that, it is the world’s least understood place”, det vill säga ”Israel är den mest bevakade platsen i världen, men trots det ändå den minst förstådda platsen” har den spanska journalisten, skribenten och politikern Pilar Rahola sagt. Och hon har helt rätt.

Faktum är att om man förespråkar en binationell stat har man inte alls förstått vad problematiken i Mellanöstern handlar om. Faktum är att konflikten inte är begränsad till palestinierna, utan det är Israels arabiska grannländer som spelar huvudrollen i konflikten och vill man vara helt sanningsenlig så är det i Teheran som taktpinnen i huvudsak slås. Hamas och Hizbollah är bara ändor av ”tentakler” som börjar i Teheran. Faktum är att en binationell stat för judar och araber (palestinier) i landområdet mellan ”floden och havet” inte löser alla dessa problem. Idén om en binationell stat som lösning springer ur missuppfattningen att allting kommer att ordna sig i Mellanöstern om konflikten mellan judar och araber i området mellan ”floden och havet” får en lösning. Längre från verkligheten kan man dock egentligen inte komma.

När jag har tänkt på konflikten mellan Israel och dess grannar har jag tänkt att konflikten egentligen handlar om en ”konflikt” mellan de judar som bor i Mellanöstern och ”krafter” som vill utplåna dessa judar. Det enda som förhindrar detta från att gå i uppfyllelse är att judarna som är bosatta i Mellanöstern bor i en egen stat och således har en egen försvarsmakt och att denna försvarsmakt är så stark att den kan avvärja ett hot ifall någon aktör/några aktörer i Mellanöstern skulle få för sig att försöka göra verklighet av önskemålet att utplåna Mellanösterns judar. Har man inte förstått detta har man inte förstått vad problematiken i Mellanöstern handlar om.

Så vitt jag vet – rätta mig om jag har fel – är skribenten och bloggaren Anna Ekström den enda som lyft fram allt detta och som starkt betonat att en diskussion om vad förverkligandet av en binationell stat som lösning på konflikten skulle innebära.

Jag har med förundran läst de texter Anna Ekström skrivit på olika nyhetssajter och på sin blogg. Jag har förundrats över denna talang som uppmärksammar, analyserar och kritiserar när någon behandlar något i media som har med judar och/eller Israel att göra på ett bristfälligt, ensidigt och/eller till och med angripande sätt. Detta gör Anna Ekström systematiskt, konsekvent och outtröttligt och med en skärpa och moralisk kompass som inte finner sin like i Sverige.

Det råder tryckfrihet i Sverige och således är det fritt fram att trycka och sälja böcker som t.ex. Ingmar Karlssons bok ”Bruden är vacker men har redan en man : sionismen – en ideologi vid vägs ände?”. Men boken är mycket problematisk. I och med den förflyttas positionerna framåt i vad gäller den ensidiga och emellanåt angripande diskussion om Israel som rått i Sverige redan länge. Det är svårt att förhindra att positionerna flyttas framåt eftersom den ensidiga och emellanåt angripande diskussionen om Israel tycks gå på räls, men det som är nödvändigt är att den ensidiga och emellanåt angripande diskussion som förs i Sverige om Israel inte tillåts föras utan att den blir oemotsagd.

Det är problematiskt att människor nu läser denna mycket ensidiga bok i sänglampans sken. Många har för länge sedan gett upp hoppet när det gäller den ensidiga diskussion som råder om Israel i Sverige och det är förståeligt. Ensidiga och angripande texter om och mot Israel och judarna är vardagligt gods i tidningarna och böcker av t.ex. balanserade experter som Benny Morris har svag efterfrågan i Sverige, medan böcker av Norman Finkelstein och Ilan Pappé förstås översätts till svenska fortare än kvickt.

Ingmar Karlssons bok är ett tungt bidrag till den ensidiga diskussionen om Israel i Sverige, en diskussion som redan för länge sedan har lidit av en kraftig slagsida. Det enda som kan göras är att slå i en högre växel och helt enkelt bemöta detta.

Jag har följt med den svenska Israeldebatten under bara en kort tid och har inte alls det perspektiv många andra har. Det är i alla fall så att debatten nästan uteslutande handlar om Israel och palestinierna, medan man allt för sällan lyfter fram Israels arabiska grannländer, Hamas, Hizbollah och Iran. När böcker som Karlssons bok publiceras tvingas debatten utvidgas så att den också innefattar Israels arabiska grannländer, Hamas, Hizbollah och Iran. Jag säger inte att detta inte lyfts fram i debatten – det har det säkert gjorts – men det har inte lyfts fram tillräckligt.

Anna Ekström har uppmärksammat att vi måste tala om vad förverkligandet av en binationell stat skulle föra med sig, vad det skulle innebära om Mellanösterns judar fråntogs möjligheten att vid behov försvara sig om de som vill utplåna dem någon dag skulle få för sig att göra verklighet av det.

Jag är medveten om att detta kan vara svåra saker att tala om eftersom de är så allvarliga, men nu har en man som ger sig ut för att vara Mellanösternexpert och som förespråkar en binationell stat utkommit med en mycket ensidig bok. Detta tvingar oss att höja debatten om Israel till en ”högre” nivå och också tala om de svåraste och känsligaste bitarna av konflikten mellan Israel och dess grannar.

Jag rekommenderar – även om den är skriven av mig själv – min Guide till konflikten i Mellanöstern som jag skrev och publicerade i februari. Den är ett försök att beskriva problematiken i Mellanöstern på ett kortfattat och lättfattligt sätt utan att helhetsperspektivet lämnas bort.