Till alla vänstermänniskor som läser bloggen (och till alla andra intresserade)

8 kommentarer


Man brukar tala om konflikten i Mellanöstern och då avser man konflikten mellan Israel och palestinierna. Israel/Palestina-konflikten brukar man tala om. Det pågår dock också en annan konflikt, nämligen konflikten mellan Israel och dess övriga grannar, alltså de andra grannarna förutom palestinierna. Dessa två konflikter är kopplade till varandra. Den här bloggen utgår generellt från konflikten mellan Israel och dess grannar – palestinierna inräknade.

Största delen av kritiken mot Israel kommer idag från vänstern. Vänstern är också i stor utsträckning engagerad i Israel/Palestina-konflikten.

Konflikten behöver inte göras till en vänster-höger fråga.

Faktum är att vänstern undviker vissa sakförhållanden.

Palestinierna kunde ha fått en egen stat år 1947 i och med delningsförslaget. Men araberna tackade nej.

En palestinsk stat skulle också ha kunnat grundas mellan 1948 och 1967, men det gjordes inte.

År 2000 erbjöds palestinierna en stat på hela Gazaremsan och över 90 % av Västbanken, men de tackade nej.

Ett liknande erbjudande fick de år 2008.

Hur förklarar vänstern allt detta? Om palestinierna verkligen vill ha en stat, varför tackar de då nej hela tiden?

Som svar har jag fått att den israeliska regeringen t.ex. år 2000 aldrig hade fattat något slutgiltigt beslut i frågan (vilket är helt sant) och att det därför är tvivelaktigt om den israeliska regeringen faktiskt skulle ha gått med på bildandet av en palestinsk stat. Men hur kan vara så säker på det då grundandet av en palestinsk stat inte kom så långt? Hur kan man vara säker på att Israel inte skulle ha varit med på noterna?

När det gäller tiden mellan 1948 och 1967 har jag fått ett svar att Gazaremsan och Västbanken då var ockuperade och att det därför inte var möjligt att grunda en palestinsk stat. Tja, det är ett mycket mycket märkligt resonemang med tanke på att man påstår att Israel idag ockuperar samma territorier men samtidigt ändå kräver av Israel att en palestinsk stat ska grundas. Samtidigt menar man dock att det inte gick att grunda en palestinsk stat mellan 1948 och 1967 när dessa territorier var ockuperade av andra länder än Israel.

När det gäller delningsförslaget 1947 har jag hittills inte fått något tydligt svar av någon vänstermänniska. Någon har i alla fall förklarat för mig att den palestinska administrationen flydde och att en palestinsk stat därför inte kunde grundas.

När jag har läst historien kring detta har jag fått den bilden att de palestinska araberna egentligen inte byggde några samhällsinstitutioner som kunde ha utgjort grunden till en stat utan först och främst motarbetade grundandet av en judisk stat. Således har jag svårt att förstå att det var det att administrationens flydde som skulle ha varit orsaken till att en palestinsk stat inte grundades. Om det trots allt skulle ha varit så så borde det i så fall inte ha hindrat dem att grunda en stat mellan 1948 och 1967.

Så hur förklarar vänstern allt detta? Om palestinierna verkligen vill ha en egen stat, varför tackar de hela tiden nej då?

Idag framställs Israel av vänstern som den som förhindrar fredsprocessen att framskrida. Men är det verkligen så?

Hösten 2009 gick Israel med på att införa ett 10-månader långt byggstopp i bosättningarna på Västbanken. Syftet var att påverka den palestinska ledningen så att de skulle anlända till förhandlingsbordet. Faktum är att den palestinska ledningen anlände till förhandlingsbordet först när det återstod några veckor av detta byggstopp och först efter att man gjort påtryckningar. När byggstoppet gick ut krävde man att ett nytt byggstopp skulle införas och att även de östra delarna av Jerusalem nu skulle inkluderas i byggstoppet!

Idag framställs alltså Israel som den som förhindrar fredsprocessen att framskrida. Man menar att det är Israels byggande i bosättningarna som hindrar det palestinska ledarskapet att sätta sig vid bordet för att förhandla. Men resonerar man så förbiser man två sakförhållanden: för det första är bosättningarna en fråga som i sig måste lösas genom förhandlingar varpå det är märkligt att göra frågan till ett förhandsvillkor och för det andra införde Israel ett byggstopp men det förde inte med sig att det palestinska ledarskapet satte sig vid förhandlingsbordet.

Vad ska Israel ytterligare göra för att fredsprocessen igen ska komma igång?

Att beskylla Israel som den som förhindrar fredsprocessen att komma igång är helt och hållet felaktigt! Resonerar man så resonerar man helt fel.

Israel har självklart ansvar för att fredsprocessen ska komma igång igen, men det har också palestinierna! Det krävs två parter för en fredsprocess och om den ena parten vägrar anlända till förhandlingsbordet, ja då blir inte fredsprocessen av.

Israel kommer att behålla de fyra allra största bosättningarna, nämligen bosättningarna Ma’ale Adumim, Betar Illit, Modi’in Illit och Gush Etzion. I dessa bosättningar bor långt över hälften av de så kallade bosättarna. Palestinierna kommer att få motsvarande landområden genom en kvittning av land. Således är det helt absurt att Israel inte skulle få bygga i dessa bosättningar. De bostäder som Israel nyligen beslöt bygga gäller dessa stora bosättningar.

Jag för gärna debatter också med vänstermänniskor, men en debatt kan inte bli av så länge vänstermänniskorna förbiser de sakförhållanden jag tagit upp i detta blogginlägg.

Vänstermänniskor brukar framställa situationen som om palestinierna lever under olidliga förhållanden och att grundandet av en palestinsk stat därför måste ske så fort som möjligt. Alla palestinier har det inte lätt, men jag håller definitivt inte med om att de lever under olidliga förhållanden. Men om det skulle vara så att palestinierna levde under olidliga förhållanden, varför tackar det palestinska ledarskapet då jämt och ständigt nej till grundandet av en palestinsk stat och varför anländer de inte till förhandlingsbordet? Man tycker att det palestinska ledarskapet i så fall skulle göra sitt allt för palestinierna. Har vänstermänniskorna funderat på detta någon gång?

Och till sist: varför är det hela tiden det israeliska ledarskapet man kritiserar? Kan en vänstermänniska någon gång kritisera det palestinska ledarskapet?

Så alla vänstermänniskor: jag debatterar gärna också med er, men debatten kan inte bli av så länge som ni inte tar ställning till de sakförhållanden som tagits upp i detta inlägg. Så vill ni debattera – vänligen beakta det som tagits upp här. Annars blir det ingen debatt eftersom det är lönlöst att debattera utan att ha med allt detta i bagaget.

Vänsterns stora miss: konflikten mellan Israel och dess grannar kan inte förklaras utifrån ett underifrån-perspektiv

5 kommentarer


Det är vänstern som står för största delen av kritiken mot Israel idag. Det är inte frågan om att Israel inte skulle behöva kritiseras emellanåt, utan det är frågan om att vänstern förklarar konflikten mellan Israel och dess grannar utifrån ett traditionellt underifrån-perspektiv. Detta perspektiv är dock helt felaktigt när det gäller konflikten mellan Israel och dess grannar.

Vänsterns kritik mot Israel kan utgå från att man bortser från behovet av en stat för judarna. Faktum är att regeringarna i de länder där judar bott inte har skyddat sina judiska minoriteter. Detta har gjort att judar utsatts för en grym förföljelse, särskilt i Europa. Av denna anledning behöver judarna en egen stat.

Judarna är också en del av ursprungsbefolkningen i Mellanöstern och Nordafrika. Detta kan också vara ett argument som talar för att de har rätt till en egen stat där.

I och med att det Osmanska riket slutade existera bildades flera länder. Israel är bara ett land bland alla dessa länder. Israels grannländer bildades i samma process.

År 1967 kom Gazaremsan och Västbanken i israelisk kontroll i ett försvarskrig. En del menar dock att det var Israel som startade kriget, men så är inte fallet. Israels säkerhetsstrategi mellan 1949 och 1967 byggde på förebyggande handlande. Detta betyder att man då inte kunde tillåta fienden attackera först, eftersom man inte hade något geografiskt, strategiskt djup. Fienden skulle annars helt enkelt ha hunnit skära av landet på mitten innan man själv ens hunnit mobilisera sina trupper. Därför betydde det att om det skedde en uppmarsch av trupper vid Israels gränser betraktades detta som en krigsförklaring och att Israel då måste attackera. År 1967 gjorde Israels arabgrannar truppförflyttningar till Israels gränser och de förde en hotfull retorik.

Det är Israels kontroll av Gazaremsan och Västbanken som utgör grunden till vänsterns kritik. Man talar om att Israel ockuperar och man talar därför om Israel som en ”ockupationsmakt”.

Ofta menar man att Israel måste dra sig tillbaka till de så kallade 1967-års gränserna (som i verkligheten är stilleståndslinjerna från 1949). Dessutom menar man att detta skulle skapa fred. Detta synsätt är dock mycket enögt och förenklat. Faktum är att Israel var ”bakom” de så kallade 1967-års gränserna före år 1967. Men höll freden? Nej, freden höll inte. Man kan inte säga att det var särskilt fredligt att man gjorde truppförflyttningar till Israels gränser och att man förde en hotfull retorik mot Israel. Därmed kan man slå fast att det är en myt att freden skulle ha att göra med att de så kallade 1967-års gränserna är Israels gränser.

Israel har inte alltid gjort allting rätt. Man talar om att palestinierna måste få större frihet och ökade rättigheter. Detta har Israel samverkat till. Under 1990-talet grundades den palestinska myndigheten vilket betydde att största delen av palestinierna kom under ett självstyre. De palestinska byarna och städerna på Västbanken och Gazaremsan överlämnades till den palestinska myndigheten.

Eftersom vänstern ser konflikten som att palestinierna är under en israelisk ockupation, ser man också att palestinierna har rätt att göra ”motstånd” mot ockupationsmakten. Ett historiskt faktum är dock att upprättandet av den palestinska myndigheten så att största delen av palestinierna kom under ett självstyre inte medförde att detta ”motstånd” minskade, utan medförde att ”motståndet” snarare ökade. Det blev nämligen en andra intifada.

Detta faktum är något som vänstern inte ser, antagligen för att det bevisar att tolkningen utifrån ett underifrån-perspektiv är felaktig. Eftersom palestinierna fick utökade rättigheter och större frihet, borde ”motståndet” ha minskat eller till och med helt avtagit. Det blev dock tvärtom.

Exakt samma mönster går att se i Israels tillbakadragande från Gazaremsan. Palestinierna fick större frihet, men minskade ”motståndet”? Nej, raketattackerna från Gazaremsan fortsatte och ökade till och med.

Det häpnadsväckande är att denna ökning av ”motståndet” helt obekymrat rättfärdigas. Intresset borde ju vara att få ett slut på våldet och att man så småningom kunde uppnå fred. Vänstern verkar dock inte ens ha kommit på tanken att kritisera denna ökning av ”motståndet”, utan rättfärdigar allting. Man säger till och med att när palestinierna fått större frihet har de samtidigt fått större frihet att göra ”motstånd”. Hur länge ska palestiniernas ”motstånd” rättfärdigas förrän detta ”motstånd” börjar ifrågasättas, kritiseras och fördömas?

Detta är det allra största problemet med vänstern. Oberoende vad palestinierna gör så rättfärdigas det. Det är inte frågan om att palestinierna inte skulle ha haft det svårt emellanåt, utan det är frågan om detta stöd till palestiniernas påstådda ”motstånd” som man obekymrat ger.

Judarna har rätt till ett eget land och det landet har rätt att existera i fred och lugn precis som alla andra länder har rätt att existera i fred och lugn. Faktum är att palestinierna hade möjligheten att få ett eget land redan i och med delningsförslaget år 1947, men de tackade nej till detta erbjudande. Detta bortförklaras dock konstant av vänstern. Under historiens gång har palestinierna haft flera andra möjligheter att få en egen stat, men varje gång har dessa erbjudanden förkastats vilket också i sin tur bortförklaras av vänstern.

Situationen som råder idag kan knappast beskrivas som en israelisk ockupation då 98 % av palestinierna på Västbanken är under den palestinska myndigheten och alla palestinier på Gazaremsan är under Hamasstyret. De regleringar som finns vad gäller palestiniernas möjligheter att röra sig beror på åtgärder vidtagna i säkerhetssyfte. Dessa åtgärder kritiseras kraftigt av vänstern, dock utan att man föreslår hur säkerheten i stället borde garanteras.

Intrycket av vänstern är att man är snabb att kritisera och man kritiserar i stor omfattning, men man kommer inte med alternativ. Vänsterns kritik är som en gammal grammofonspelare som fastnat och spelar samma sak om och om igen.

Problemet är egentligen inte vänsterns kritik, utan det att vänsterns kritik får så mycket utrymme och detta i kombination med att alternativa beskrivningar av konflikten mellan Israel och dess grannar inte ges motsvarande utrymme. På detta sätt blir beskrivningen av konflikten mellan Israel och dess grannar inte bara ensidig utan också grovt felaktig. Vänsterns syn på konflikten har dessutom kommit att bli tongivande i Sverige. Detta är ytterst problematiskt. Detta visar sig tydligt nu när palestinierna vill få en palestinsk stat erkänd i FN. Ett annat problem är att människor med vänsterideologi sällan är öppna för kritik, utan är övertygade om att de har det ”rätta” synsättet. Detta är förstås också ytterst problematiskt då vänsterns sätt att se på konflikten mellan Israel och dess grannar i många avseenden är vacklande och ologisk. Men när det gäller människor med vänsterideologi är det främst ideologin som styr – inte fakta och logik.

Läs också:

En förödande enögdhet

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 DN7 DN8 DN9 DN10

SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6 SvD7 SvD8 Svt1 Svt2

D1 D2 D3 HD1 HD2 GP1 GP2 GP3 AB1 AB2 BT1 SvtDebatt1

Irrvägar och snurrigt tänkande

Lämna en kommentar


På fredagskvällen stormade ett gäng demonstranter Israels ambassad i Kairo. Det som kunde ha slutat mycket värre, slutade ändå väl. Själva händelsen är dock oroväckande och visar klart och tydligt något som varit uppenbart redan länge: det handlar inte bara om en konflikt mellan Israel och palestinierna, utan det finns också en konflikt mellan Israel och dess övriga grannar. Alltför ofta utmålas konflikten som om den bara bestod av den delen som utspelar sig mellan Israel och palestinierna, men i verkligheten handlar det om en enda konflikt, men att denna konflikt har två dimensioner.

Det finns en grupp människor som har ett djupt intresse för denna konflikt, men som för det första lyckas svänga allting uppochned och för det andra bara ser en israelisk skuld och ett israeliskt ansvar i allting och aldrig ser någon arabisk-muslimsk skuld/något arabiskt-muslimskt ansvar. Detta visar sig också i och med detta illdåd mot den israeliska ambassaden: händelsen urskuldas eftersom den ses som en konsekvens av hur Israel har behandlat palestinierna. Vilka anti-israeliska illdåd som helst får äga rum – oberoende hur grymma och vedervärdiga de är. Man kommer inte ens på tanken att fördöma det som sker eller att kritisera det som sker. Det enda man gör är att man stryker medhårs. Man urskuldar allting. Araber/muslimer har all rätt att handla hur som helst för Israel har ju behandlat palestinierna så illa. Därför kan de inte handla på annat sätt.

Här blir det totalt fel på åtminstone två sätt:

  • Oberoende hur fel man anser att Israel behandlat palestinierna är det inte rättfärdigat att storma israeliska ambassader, bränna israeliska flaggor och demonstrera med plakat med antisemitiska budskap.
  • Man tar inte i beaktande att Israel gjort mycket för palestinierna och att de inte har det så svårt som många gärna vill få det att låta.

Att en och annan arab/muslim tänker snurrigt är något som går att förstå då anti-israeliska och anti-judiska budskap är vanliga i den arabisk-muslimska världen. Däremot är det totalt obegripligt att folk i västerländska demokratier tänker snurrigt. Ett exempel är en gästkrönika i Eskilstuna-Kuriren. I krönikan finns inte ens en liten gnutta kritik mot att demonstranterna stormade Israels ambassad och brände israeliska flaggor, utan allting urskuldas för att ”Israel ockuperar Palestina”! Det blir fel redan från första början då rubriken för gästkrönikan är ”Israel fortsätter bränna broar”. Här blir allting helt uppochnedvänt. Är det faktiskt Israel som är den som bränner broar? Var det inte egyptiska demonstranter som härjade vid den israeliska ambassasaden? Vem är det egentligen som bränner broar?

Att så här verklighetsfrånvända, uppochnedvända och ensidiga resonemang förekommer är i sig tragiskt och problematiskt, men än mer problematiskt är att resonemang av detta slag är vanligt förekommande i media. Detta påverkar självklart hur folk tänker när det gäller konflikten mellan Israel och dess grannar. I Sverige finns det ett stort intresse för denna konflikt, men problemet är att denna grupp som tänker verklighetsfrånvänt, uppochnedvänt och ensidigt också hörs och syns mycket. Folk har utnämnt sig till experter och talar verklighetsfrånvänt, uppochnedvänt och ensidigt om saken. Israel är inte perfekt, men landet har gjort mycket för palestinierna. Att det palestinska ledarskapet sedan inte väljer att stävja terrorismen utan låter den förekomma i sina territorier så att den drabbar Israel är inte Israels fel. Israel drog sig ur de arabiska byarna och städerna på Västbanken och i Gazaremsan under 1990-talet så att största delen av de palestinska araberna kom under ett självstyre. Vissa ser dock detta som att ”Israel behandlar palestinierna illa” och rättfärdigar därför att egyptier stormar ambassader och bränner israeliska flaggor. Tänker man så har man hamnat på irrvägar. Dessa irrvägar är dock inte ovanliga i Sverige varför bloggar som t.ex. denna är nödvändiga. Hade allting stått rätt till skulle t.ex. denna blogg vara överflödig.

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 HD1 HD2 GP1 GP2 GP3 Svt1 Svt2

Israel och vänsterns tankevurpa (och en ny raket)

17 kommentarer


I kväll droppade det in en nyhet i min RSS-läsare om att Palestinska kulturhuset och Vänsterpartiet ämnar protestera mot att HIF spelar mot det israeliska klubblaget Bnei Yehuda Tel Aviv FC i morgon. Israel har utsatts för flera krig och blodig terror från närliggande områden och har bara försvarat sig mot detta. Jag menar inte – vilket jag många gånger framfört på bloggen – att Israel alltid skulle ha gjort rätt och att Israel skulle vara perfekt, men jag menar att Israel försvarat sig, försvarar sig och har rätt att försvara sig. Det blir fred när Israel lämnas i fred.

Samtidigt som man protesterar mot Israel – den enda riktiga demokratin i Mellanöstern – har 1500-2000 människor slaktats i Syrien och några tusen människor lär dessutom saknas. Men inga protester mot Syrien här inte. Varför skulle man protestera mot Syrien när man kan protestera mot Israel!?

Och så kan vi konstatera att det igen avfyrats en raket från det fredssträvande och toleranta Palestina.

HD1

Grova brott mot mänskligheten i Syrien och Libyen – den solidariska vänstern upptagen med annat

5 kommentarer


Igår, den 5 juli 2011, rapporterades att staden Misrata i Libyen inte längre är helt belägrad av regimen och att hjälpsändningar nu når den plågade staden. För några månader sedan har den kallats för ”ett helvete på jorden”. Bistånd har sporadiskt nått staden från havet, men nu har FN:s matprogram WFP sjösatt en regelbunden färjetrafik som ska avgå en eller två gånger i veckan. Den första båten kom fram den 1 juli och hade med sig en ambulans, en bil för avloppsreparationer och en bil lastad med mediciner och sjukvårdsutrustning.

För första gången har representanter för flera delar av FN kunnat nå de sargade västliga Nafusabergen som plågas av hunger, törst och brister på medicin. Reem Nada, talesperson för WFP, säger att de hoppas kunna nå området oftare och att människorna där behöver allt.

Allt detta sker medan Ship to Gaza frenetiskt försöker nå fram till Gazaremsan, där varken hunger, törst eller brist på medicin råder (länk 1, länk 2). För några veckor sedan rapporterades dessutom att 6 miljoner människor hotas av svält i Nordkorea och att FN vädjat om akut ekonomisk hjälp för att undvika en humanitär kris. I Gazaremsan finns det säkert misär och nöd på sina håll, men det beror först och främst på Hamasregimen.

I Syrien fortsätter regimen att skjuta ihjäl folk. Ett exempel på brutaliterna som sker där är en man som gripits och anklagats för att ha filmat demonstrationer med sin mobiltelefon. Han fördes tillsammans med 25 andra män till häktet där han hängdes upp och utsattes för elchocker. Förhöraren frågade varför han vill att regimen ska falla. Då svarade mannen att det inte är det de vill, utan att de bara vill ha sin frihet. Så fort han hade sagt det kom slagen från alla håll.

Övergreppen (mord, tortyr och godtyckliga gripanden) som syriska myndigheter begått mot sin egen befolkning är omfattande och grova. Amnesty kallar dem brott mot mänskligheten. Biträdande chefen för Nordafrika och Mellanöstern Philip Luther säger att Amnesty vill att FN:s säkerhetsråd anmäler övergreppen till Internationella brottmålsdomstolen, precis som med Libyen.

Källor: Hjälp hittar vägar i plågat Libyen, Vittnesmål från Syrien, Soldater sköt ihjäl 22 i syrisk stad, ”Brott mot mänskligheten i Syrien”

Tidigare artiklar om Syrien och Libyen på denna blogg.

Några verkligen läsvärda artiklar för att förstå världssamfundets dubbelmoral och hyckleri när det gäller Mellanöstern och världen i övrigt: NATO slår till mot Hamas efter attack mot israeliska civila, FNs tystnad gentemot FNs agerande, FN-skådespelet i full gång

Amnestyrapporten Crackdown in Syria: Terror in Tell Kalakh

Länkar till svenska tidningar:

SvD 1 SvD 2 SvD 3 SvD 4 DN 1 DN 2 Svt 1 Svt 2 Svt 3 Svt 4 Svt 5  HD 1 HD 2 HD 3 HD 4 GP 1 GP 2 GP 3 GP 4

Vänstern har stora och allvarliga problem

4 kommentarer


Syftet med denna blogg är att belysa den så kallade fredsprocessen mellan Israel och dess grannar från alla håll och därmed behöver allt som inverkar på denna fredsprocess tas upp.

Förr kramade vänstern världens kommunistiska diktaturer, idag stöder man islamistiska diktaturer och terrororganisationer. Därför dömer man hårt både USA och Israel och när det gäller Israel övergår detta ofta i en avsky, ja till och med i ett hat. Vänstern kramar de islamistiska diktaturerna, men hånskrattar när man framför faktumet att Israel är Mellanösterns enda riktiga demokrati.

Hur har det kunnat bli så här?

Att det ligger till så här är redan i sig ett stort problem, men ett än större problem är att vänsterns syn på Israel har kommit att bli den dominerande och tongivande – inte minst i Sverige. Fastän Israel har attackerats åtminstone tre gånger och utsatts för blodig terror från närliggande områden i form av självmordsbombningar och raketbeskjutning, så framställs Israel som en skurk.

Västbanken och Gazaremsan kom i israelisk kontroll i ett försvarskrig. Israels kontroll av Västbanken och Gazaremsan har blivit en utomordentlig plattform utifrån vilken vänstern har kunnat producera allehanda felaktigheter och förvrängningar av verkligheten. Dessa felaktigheter och förvrängningar har sålts och en obetänksam allmänhet har köpt dem.

De regleringar och begränsningar som finns gällande palestiniers rörlighet är där på grund av terrorhotet, men vänstern framställer detta som förtryck, trakasseringar och apartheid. Den så kallade muren byggdes för att förhindra självmordsbombare att ta sig in i Israel, men vänstern beskriver syftet med muren på sitt eget sätt. Blockaden av Gazaremsan upprätthålls för att förhindra att vapen smugglas in, men detta beskrivs av vänstern som att Israel utsätter befolkningen i Gaza för kollektiv bestraffning. En del går så långt som att påstå att Israel ämnar svälta ut befolkningen där.

För några dagar sedan rapporterades det om ett kraftverk som förstördes under Gazakriget. I samband med det läste jag ett påstående i en blogg att ”israelerna inte vill att palestinierna klarar elförsörjningen på egen hand utan vill ha makten att stänga ned när helst det passar Israel”. Påståenden av detta slag är de värsta och de har självklart ingen som helst förankring i verkligheten.

Kärnan i det som denna blogg vill föra fram är att Israel gjort mycket för att ge palestinierna större frihet, ökade rättigheter och mera självbestämmande, men att Israel utsatts för blodig terror efter varje gång man gjort det (självstyret under 1990-talet → en andra intifada, tillbakadragandet ur Gazaremsan → mera raketer och granater).

Som sagt: att vänstern kramar de islamistiska diktaturerna, men hånskrattar när man framför faktumet att Israel är Mellanösterns enda riktiga demokrati är i sig ett enormt problem. Ett än större problem är att vänstern producerar allehanda felaktigheter och förvrängningar av verkligheten och säljer dessa till en obetänksam allmänhet. Men det största problemet torde vara att vänstern inte är mottaglig för kritik. Påtalar man att det finns problem inom vänstern, ja då bortförklaras de. Vänstern vill inte kännas vid fakta och är överkänslig för kritik. Allt som avviker från vänsterns uppfattning viftas bort med att det är ”höger” (som om all ren och skär fakta alltid skulle vara ”höger”).

Ska det t.ex. vara så svårt att förstå att Israel gjort mycket för att ge palestinierna större frihet, ökade rättigheter och mera självbestämmande, men att Israel utsatts för blodig terror efter varje gång man gjort det och att Israel därför faktiskt har något att säga om detta?

Nu har jag generaliserat mycket. Det är dock viktigt att komma ihåg att det alltid finns undantag och att det finns variationer inom vänstern när det gäller hur man ser på Israel. Men det ligger i alla fall till så att vänstern generellt har ett sätt att se på Israel som inte är förankrat i verkligheten och därför är det mycket svårt – om inte omöjligt – att föra en konstruktiv dialog med vänsterdebattörer. Men det finns som sagt undantag.

På vilket sätt vänstern inverkar konstruktivt på fredsprocessen är svårt att se. De kunde börja med att försöka inse att Israel gjort mycket för att ge palestinierna större frihet, ökade rättigheter och mera självbestämmande, men att Israel utsatts för blodig terror efter varje gång man gjort det och att Israel därför faktiskt har något att säga om detta. Sedan kunde de kritisera den palestinska sidan på grund av detta. På det sättet kunde även vänstern ha en inverkan på fredsprocessen.