Är man under en brutal ockupation låter man knappast förhandlingstillfälle efter förhandlingstillfälle eller fredsförslag efter fredsförslag glida förbi bara så där

2 kommentarer


Förhandlingstillfälle efter förhandlingstillfälle och fredsförslag efter fredsförslag glider förbi samtidigt som det palestinska ledarskapet påstår att palestinierna är under en brutal ockupation. Men låter man verkligen förhandlingstillfälle efter förhandlingstillfälle och fredsförslag efter fredsförslag passera förbi bara så där om man är under en brutal ockupation??

Hade man varit under en brutal ockupation så hade man väl antagligen vid det här laget nappat på något av de otaliga förhandlingstillfällen och fredsförslagen som varit aktuella under de många tiotals åren som konflikten mellan Israel och palestinierna pågått.

I artikeln ”Varför har Israel inte lämnat Västbanken fastän åtminstone halva världen redan länge skrikit att Israel måste göra det?” har jag försökt förklara varför Israel inte lämnat Västbanken fastän halva världen skrikit och gnällt att landet måste göra det. Så mycket har det skrikits och gnällts att jag tror att landet skulle ha lämnat Västbanken om man hade bedömt att man kunnat göra det.

Jag säger definitivt inte att palestinierna inte har haft det svårt på många sätt, men att de skulle vara under en brutal ockupation stämmer inte. Palestinierna har ett långtgående självstyre. Det kan man inte kalla för en ”brutal ockupation”. Dessutom är antalet vägspärrar i dagsläget under 20 och många av dem är öppna hela tiden. Man stänger dem bara när man fått underrättelseuppgifter om att något galet är på gång. (Kolla detta videoklipp vid 10 min och 5 sekunder.)

Brutal ockupation??

Påståenden om att det är Israel som förhindrar en fredsuppgörelse stämmer inte. Påstår någon det bör den personen ge ärliga och uppriktiga svar på frågorna som ställs här och här. Jag har dock ännu inte stött på någon som anser att det är Israel som förhindrar en fredsuppgörelse som har kunnat ge de svaren.

De självutnämnda experterna menar på fullt allvar att judarna inte har någonting att göra i Hebron – men de vet inte att staden är den andra heligaste staden för judarna

9 kommentarer


”På något sätt har Mellanösterndebatten i Sverige satt iväg på egen kurs, där fakta och sammanhang godtyckligt lämnas vid vägkanten”, skrev Noomi Berlinger-Stahl i en debattartikel på Newsmill för en tid sedan. Jag kan inget annat göra än att fullständigt hålla med.

Under hösten har jag funderat på konflikten mellan Israel och dess grannar och särskilt konflikten mellan Israel och palestinierna. Det var särskilt efter att ha lyssnat både på Abbas och Netanyahus tal i FN som jag tänkte att den konflikten kan beskrivas – bland många andra sätt – som att den handlar om att judarnas rättigheter i landet Israel, judarnas koppling till landet och deras historia förnekas.

Jag har länge haft i åtanke att skriva om Hebron. Folk menar – de flesta på fullaste allvar – att judar inte har något där att göra. Det är något väldigt ont att judar bor i Hebron. Men dessa människor, som självsäkert och ofta ganska kaxigt påstår så här, har ingen aning om att Hebron är den andra heligaste staden för judarna. Fråga inte mig varför det då är så fruktansvärt hemskt att det bor några hundra judar i Hebron.

Det är det här som är problemet när det gäller den konflikt denna blogg handlar om: allting svängs helt och hållet uppochned. Judarna framställs som onda inkräktare – i staden som är den andra heligaste för dem!

Nu kan jag ha retat upp några läsare, men det är inte så farligt. Vanligtvis brukar folk genast börja prata om palestiniernas rättigheter när man lyft fram något sådant jag lyft fram i detta inlägg och därför måste följande sägas: att tala om judars rättigheter utesluter på intet sätt palestiniernas rättigheter. Är palestiniernas rättigheter verkligen hotade om det bor några hundra judar i Hebron?

Nej, det är de inte!

Vad är det jag vill komma fram till, vad är det jag vill säga? Jo: konflikten är inte så enkel som man ofta framställer den. Saker och ting är inte så svartvita som man framställer dem.

I ett tidigare inlägg skrev jag så här:

Man kan beskriva konflikten mellan Israel och dess grannar på olika sätt. Ett sätt att beskriva den är att det förekommer aktiva försök från arabiskt-muslimskt håll att strunta i judarnas rättigheter i Mellanöstern. Att försvara judarnas rättigheter i Mellanöstern innebär inte att arabernas/muslimernas rättigheter förbises.

Men det handlar inte bara om att man struntar i judarnas rättigheter. Det finns också aktiva försök att bortförklara och förneka dem.

Så här skrev jag också tidigare:

Det är ett faktum att det förekommer massor av lögner, myter, felaktigheter och osanningar om konflikten mellan Israel och dess grannar. Arabernas version av historien är full av lögner och historierevisionism och vänstern i västvärlden anammar och sprider dessa lögner och denna historierevisionism utan att blinka. Vi lever i en tillvaro när det gäller konflikten mellan Israel och dess grannar där sanning och lögn, rätt och fel, offer och angripare helt och hållet svängts uppochned.

Vad har detta resulterat i? Jo detta har bland annat resulterat i att judar som bosätter sig i sin andra heligaste stad framställs som mer eller mindre onda!

Som sagt: jag har redan länge haft i åtanke att skriva om Hebron. Detta skedde nu. Orsaken till att det skedde ikväll är att jag blev så inspirerad av Paul Widéns senaste nyhet. Han skriver nämligen om Hebron. Texten är mycket mycket bra (han skriver alltid bra) och nyheten bör läsas av alla som vill debattera konflikten mellan Israel och palestinierna – särskilt av de som har åsikter om judars närvaro i Hebron.

Konflikten är inte så svartvit som den alltför ofta framställs. Så är det helt enkelt. Vare sig man vill det eller inte.

Läs också:

Varför har Israel inte lämnat Västbanken fastän åtminstone halva världen redan länge skrikit att Israel måste göra det?

23 kommentarer


Det finns flera orsaker till varför jag startade denna blogg för 8 månader sedan (nämligen i februari detta år). Den främsta orsaken är att jag helt enkelt vill sprida en mera balanserad bild av Israel och konflikten mellan Israel och dess grannländer. En annan orsak är att jag vill lära mig mera. Bloggen är en fritidssysselsättning.

Det allra viktigaste jag hittills velat lyfta fram med bloggen är att det inte har blivit lugnare och fredligare fastän Israel har lämnat ifrån sig områden. Åtminstone halva världen har redan länge skrikit att Israel måste lämna ifrån sig områden och man har menat att det också kommer att bli fred(ligare) om Israel gör det. Men jag har velat lyfta fram att det inte gjort det.

Israel samverkade till upprättandet av den palestinska myndigheten under 1990-talet. Detta innebar att de allra flesta palestinska araberna kom under ett palesinskt självstyre. I praktiken innebar detta att de arabiska byarna och städerna på såväl Västbanken som Gazaremsan kom under detta självstyre. Men blev det fredligare? Nej, det blev det inte eftersom det blev en ny, andra, blodig intifada. Varför gick det så? Det skulle ju bli fredligare då palestinierna fick utökade rättigheter och en större frihet?

Omvärlden fortsatte att tjata på Israel om att landet måste ”avsluta ockupationen”. Nå, detta ledde till att Israel lämnade Gazaremsan år 2005. Blev det fred(ligare)? Nej, man kan inte säga att det blev fredligare eftersom raketattackerna – som hade pågått sedan år 2001 – fortsatte efter det att Israel hade lämnat Gazaremsan och de ÖKADE till och med!

Allt detta borde vara obestridliga fakta, men trots att allt detta är obestridliga fakta så vill folk inte kännas vid allt detta. Man bortförklarar allting.

Trots att det blev en andra blodig intifada efter att Israel lämnade de arabiska byarna och städerna under 1990-talet och trots att raketattackerna fortsatte och till och med ökade fastän Israel lämnade Gazaresman år 2005, så fortsätter världen att skrika att Israel bör lämna Västbanken helt och hållet. Nå, om omvärlden skriker och skriker att Israel måste lämna Västbanken, varför i all världen lämnar inte Israel Västbanken då? Tja, detta borde vara klart som korvspad, men det är ändå inte klart som korvspad för en betydande del av dem som är engagerade i konflikten mellan Israel och palestinierna.

Israel varken kan eller vill minska sin närvaro på Västbanken helt enkelt av den orsaken att man vet hur det hittills har gått då landet lämnat ifrån sig områden. Israel är endast ca 15 km brett på det samalaste stället mellan Västbanken och Medelhavet. Det vore katastrof om terrorister skulle ta kontroll över Västbanken och börja skjuta raketer in i Israel också från Västbanken. För övrigt är det omöjligt att försvara ett land som bara är 15 km brett på det smalaste stället.

Jag tycker att ni som skriker att Israel måste lämna Västbanken (”sluta ockupera Palestina”) kunde ta i beaktande det jag skrivit i detta blogginlägg. Jag har tagit upp detta i flera andra blogginlägg, t.ex. i inlägget ”En förödande enögdhet” och i inlägget ”Israels kontroll av Västbanken är inget självändamål”. Läs och begrunda!