Till alla vänstermänniskor som läser bloggen (och till alla andra intresserade)

8 kommentarer


Man brukar tala om konflikten i Mellanöstern och då avser man konflikten mellan Israel och palestinierna. Israel/Palestina-konflikten brukar man tala om. Det pågår dock också en annan konflikt, nämligen konflikten mellan Israel och dess övriga grannar, alltså de andra grannarna förutom palestinierna. Dessa två konflikter är kopplade till varandra. Den här bloggen utgår generellt från konflikten mellan Israel och dess grannar – palestinierna inräknade.

Största delen av kritiken mot Israel kommer idag från vänstern. Vänstern är också i stor utsträckning engagerad i Israel/Palestina-konflikten.

Konflikten behöver inte göras till en vänster-höger fråga.

Faktum är att vänstern undviker vissa sakförhållanden.

Palestinierna kunde ha fått en egen stat år 1947 i och med delningsförslaget. Men araberna tackade nej.

En palestinsk stat skulle också ha kunnat grundas mellan 1948 och 1967, men det gjordes inte.

År 2000 erbjöds palestinierna en stat på hela Gazaremsan och över 90 % av Västbanken, men de tackade nej.

Ett liknande erbjudande fick de år 2008.

Hur förklarar vänstern allt detta? Om palestinierna verkligen vill ha en stat, varför tackar de då nej hela tiden?

Som svar har jag fått att den israeliska regeringen t.ex. år 2000 aldrig hade fattat något slutgiltigt beslut i frågan (vilket är helt sant) och att det därför är tvivelaktigt om den israeliska regeringen faktiskt skulle ha gått med på bildandet av en palestinsk stat. Men hur kan vara så säker på det då grundandet av en palestinsk stat inte kom så långt? Hur kan man vara säker på att Israel inte skulle ha varit med på noterna?

När det gäller tiden mellan 1948 och 1967 har jag fått ett svar att Gazaremsan och Västbanken då var ockuperade och att det därför inte var möjligt att grunda en palestinsk stat. Tja, det är ett mycket mycket märkligt resonemang med tanke på att man påstår att Israel idag ockuperar samma territorier men samtidigt ändå kräver av Israel att en palestinsk stat ska grundas. Samtidigt menar man dock att det inte gick att grunda en palestinsk stat mellan 1948 och 1967 när dessa territorier var ockuperade av andra länder än Israel.

När det gäller delningsförslaget 1947 har jag hittills inte fått något tydligt svar av någon vänstermänniska. Någon har i alla fall förklarat för mig att den palestinska administrationen flydde och att en palestinsk stat därför inte kunde grundas.

När jag har läst historien kring detta har jag fått den bilden att de palestinska araberna egentligen inte byggde några samhällsinstitutioner som kunde ha utgjort grunden till en stat utan först och främst motarbetade grundandet av en judisk stat. Således har jag svårt att förstå att det var det att administrationens flydde som skulle ha varit orsaken till att en palestinsk stat inte grundades. Om det trots allt skulle ha varit så så borde det i så fall inte ha hindrat dem att grunda en stat mellan 1948 och 1967.

Så hur förklarar vänstern allt detta? Om palestinierna verkligen vill ha en egen stat, varför tackar de hela tiden nej då?

Idag framställs Israel av vänstern som den som förhindrar fredsprocessen att framskrida. Men är det verkligen så?

Hösten 2009 gick Israel med på att införa ett 10-månader långt byggstopp i bosättningarna på Västbanken. Syftet var att påverka den palestinska ledningen så att de skulle anlända till förhandlingsbordet. Faktum är att den palestinska ledningen anlände till förhandlingsbordet först när det återstod några veckor av detta byggstopp och först efter att man gjort påtryckningar. När byggstoppet gick ut krävde man att ett nytt byggstopp skulle införas och att även de östra delarna av Jerusalem nu skulle inkluderas i byggstoppet!

Idag framställs alltså Israel som den som förhindrar fredsprocessen att framskrida. Man menar att det är Israels byggande i bosättningarna som hindrar det palestinska ledarskapet att sätta sig vid bordet för att förhandla. Men resonerar man så förbiser man två sakförhållanden: för det första är bosättningarna en fråga som i sig måste lösas genom förhandlingar varpå det är märkligt att göra frågan till ett förhandsvillkor och för det andra införde Israel ett byggstopp men det förde inte med sig att det palestinska ledarskapet satte sig vid förhandlingsbordet.

Vad ska Israel ytterligare göra för att fredsprocessen igen ska komma igång?

Att beskylla Israel som den som förhindrar fredsprocessen att komma igång är helt och hållet felaktigt! Resonerar man så resonerar man helt fel.

Israel har självklart ansvar för att fredsprocessen ska komma igång igen, men det har också palestinierna! Det krävs två parter för en fredsprocess och om den ena parten vägrar anlända till förhandlingsbordet, ja då blir inte fredsprocessen av.

Israel kommer att behålla de fyra allra största bosättningarna, nämligen bosättningarna Ma’ale Adumim, Betar Illit, Modi’in Illit och Gush Etzion. I dessa bosättningar bor långt över hälften av de så kallade bosättarna. Palestinierna kommer att få motsvarande landområden genom en kvittning av land. Således är det helt absurt att Israel inte skulle få bygga i dessa bosättningar. De bostäder som Israel nyligen beslöt bygga gäller dessa stora bosättningar.

Jag för gärna debatter också med vänstermänniskor, men en debatt kan inte bli av så länge vänstermänniskorna förbiser de sakförhållanden jag tagit upp i detta blogginlägg.

Vänstermänniskor brukar framställa situationen som om palestinierna lever under olidliga förhållanden och att grundandet av en palestinsk stat därför måste ske så fort som möjligt. Alla palestinier har det inte lätt, men jag håller definitivt inte med om att de lever under olidliga förhållanden. Men om det skulle vara så att palestinierna levde under olidliga förhållanden, varför tackar det palestinska ledarskapet då jämt och ständigt nej till grundandet av en palestinsk stat och varför anländer de inte till förhandlingsbordet? Man tycker att det palestinska ledarskapet i så fall skulle göra sitt allt för palestinierna. Har vänstermänniskorna funderat på detta någon gång?

Och till sist: varför är det hela tiden det israeliska ledarskapet man kritiserar? Kan en vänstermänniska någon gång kritisera det palestinska ledarskapet?

Så alla vänstermänniskor: jag debatterar gärna också med er, men debatten kan inte bli av så länge som ni inte tar ställning till de sakförhållanden som tagits upp i detta inlägg. Så vill ni debattera – vänligen beakta det som tagits upp här. Annars blir det ingen debatt eftersom det är lönlöst att debattera utan att ha med allt detta i bagaget.

”På något sätt har Mellanösterndebatten i Sverige satt iväg på egen kurs, där fakta och sammanhang godtyckligt lämnas vid vägkanten”

8 kommentarer


Noomi Berlinger-Stahl som skrivit några läsvärda artiklar på Newsmill kommer med en ny mycket läsvärd, träffsäker och klockren artikel. Den heter ”Fem saker jag inte tänker be om ursäkt för på Jom Kippur”.

Berlinger-Stahl skriver bland annat så här:

På något sätt har Mellanösterndebatten i Sverige satt iväg på egen kurs, där fakta och sammanhang godtyckligt lämnas vid vägkanten. Mellanösternkonflikten handlar inte om vad Israel gör mot palestinierna. Den handlar om vad palestinier/arabvärlden och israeler gör och har gjort mot varandra. När vi säger att parterna måste sätta sig runt förhandlingsbordet, är det för att finna lösningar på de ömsesidiga krav parterna har.

I Sverige låtsas man inte om att den arabiska sidan förkastade FNs förslag till delning 1947, och började ett krig mot Israel. I Sverige låtsas man inte om att förenade arabiska styrkor upprepade gånger öppnat krig mot Israel, vilka de samtliga gånger förlorat. Mahmoud Abbas har vid flera tillfällen uttalat sig om Israels 63 år långa ockupation. Det vill säga att Abbas räknar staten Israels sjävständighet som början på ockupationen, inte Israels närvaro på Västbanken, vilken som bekant varat sen sexdagarskriget 1967. I Sverige låtsas man att det en gång funnits en palestinsk stat som erövrats av Israel. En palestinsk stat har aldrig funnits, Västbanken är ett område som 1947 beslagtogs av Jordanien utan några som helst internationella medgivanden, och som 1967 erövrades av Israel, efter en jordansk offensiv. Att detta försätter palestinierna på västbanken i en rävsax är tragiskt, men det är en tragik som uppkommit mellan två interessen, och som bara kan lösas av båda intressenterna.

Så här avslutar hon artikeln:

Min privata försoning för mina överträdelser ska jag fundera över på den judiska Försoningsdagen. Just nu funderar jag på om världen kan försona sig med Israels existens.

Artikeln rekommenderas varmt, särskilt till alla svenska, självutnämnda experter som självsäkert uttalar sig om konflikten i Mellanöstern som om de visste precis allting! Det finns gott om sådana självutnämnda experter i Sverige. Dessa självutnämnda experter brukar också husera på denna blogg. Fastän dessa experter ger sig ut för att vara experter så brukar de ignorera vissa frågor, precis samma frågor som Berlinger-Stahl tar upp i sin artikel.

Berlinger-Stahls artikel finns alltså på Newsmill.

Tio kluriga frågor

36 kommentarer


  1. Palestinierna blev erbjudna en stat i och med delningsförslaget 1947, men de tackade nej. Varför?
  2. En palestinsk stat hade kunnat grundas mellan 1948 och 1967, men detta gjordes inte. Varför?
  3. I och med Osloavtalet fick palestinierna områdena A och B på Västbanken mot ett villkor att all terror skulle upphöra. Men terrorn upphörde inte. Varför?
  4. År 2000 blev palestinierna erbjudna en stat, men Arafat förkastade förslaget. Varför?
  5. Likaså blev palestinierna erbjudna en stat år 2008, men de tackade nej även denna gång. Varför?
  6. Under flera år förhandlade palestinierna med Israel fastän byggandet i de så kallade bosättningarna pågick. Men vid ett skede blev ett byggstopp i bosättningarna plötsligt ett förhandsvillkor för förhandlingar. Varför?
  7. Hösten 2009 införde Benjamin Netanyahu ett tiomånader långt byggstopp. Dock var det så att Abbas anlände till förhandlingsbordet först i slutet av denna tiomånadersperiod och först efter påtryckningar från omvärlden. Varför?
  8. De allra största bosättningarna, där långt över hälften av bosättarna bor, kommer att införlivas i Israel i ett kommande fredsavtal i utbyte mot att motsvarande landområden ges till palestinierna. Trots detta kräver Abbas ett byggstopp. Varför?
  9. Abbas kräver en palestinsk stat, men vägrar erkänna Israel som judisk stat. Varför?
  10. Konflikten har pågått i många årtionden och både palestinier och israeler har självklart lidit. Således borde en fredlig lösning vara i allas intresse. Trots detta krånglar Abbas till situationen ännu mera genom att ställa absurda förhandsvillkor för förhandlingar. Varför?

D1 D2 D3 D4 D5 D6 D7 DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN5 DN6
SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6 SvD7 Svt1 Svt2 Svt3 Svt4 Svt5 Svt6 Svt7 Svt8
GP1 GP2 GP3 GP4 GP5 GP6 GP7 GP8 GP9 GP10 GP11 HD1 HD2 HD3 HD4 HD5 HD6 HD7 HD8 HD9 HD10

Angående möjligheten att kommentera detta inlägg:
Alla kommentarer som på något sätt låter förstå att Israel borde upphöra att existera raderas. Alla kommentarer som låter förstå att israelerna ”bör flytta hem dit de kommer ifrån” raderas likaså. Alla kommentarer där Israel jämställs/jämförs med Nazityskland raderas också. Även kommentarer där sionismen jämställs/jämförs med nazismen tas bort.

Nytt videoklipp: historiska fakta

2 kommentarer


Vänsterns stora miss: konflikten mellan Israel och dess grannar kan inte förklaras utifrån ett underifrån-perspektiv

5 kommentarer


Det är vänstern som står för största delen av kritiken mot Israel idag. Det är inte frågan om att Israel inte skulle behöva kritiseras emellanåt, utan det är frågan om att vänstern förklarar konflikten mellan Israel och dess grannar utifrån ett traditionellt underifrån-perspektiv. Detta perspektiv är dock helt felaktigt när det gäller konflikten mellan Israel och dess grannar.

Vänsterns kritik mot Israel kan utgå från att man bortser från behovet av en stat för judarna. Faktum är att regeringarna i de länder där judar bott inte har skyddat sina judiska minoriteter. Detta har gjort att judar utsatts för en grym förföljelse, särskilt i Europa. Av denna anledning behöver judarna en egen stat.

Judarna är också en del av ursprungsbefolkningen i Mellanöstern och Nordafrika. Detta kan också vara ett argument som talar för att de har rätt till en egen stat där.

I och med att det Osmanska riket slutade existera bildades flera länder. Israel är bara ett land bland alla dessa länder. Israels grannländer bildades i samma process.

År 1967 kom Gazaremsan och Västbanken i israelisk kontroll i ett försvarskrig. En del menar dock att det var Israel som startade kriget, men så är inte fallet. Israels säkerhetsstrategi mellan 1949 och 1967 byggde på förebyggande handlande. Detta betyder att man då inte kunde tillåta fienden attackera först, eftersom man inte hade något geografiskt, strategiskt djup. Fienden skulle annars helt enkelt ha hunnit skära av landet på mitten innan man själv ens hunnit mobilisera sina trupper. Därför betydde det att om det skedde en uppmarsch av trupper vid Israels gränser betraktades detta som en krigsförklaring och att Israel då måste attackera. År 1967 gjorde Israels arabgrannar truppförflyttningar till Israels gränser och de förde en hotfull retorik.

Det är Israels kontroll av Gazaremsan och Västbanken som utgör grunden till vänsterns kritik. Man talar om att Israel ockuperar och man talar därför om Israel som en ”ockupationsmakt”.

Ofta menar man att Israel måste dra sig tillbaka till de så kallade 1967-års gränserna (som i verkligheten är stilleståndslinjerna från 1949). Dessutom menar man att detta skulle skapa fred. Detta synsätt är dock mycket enögt och förenklat. Faktum är att Israel var ”bakom” de så kallade 1967-års gränserna före år 1967. Men höll freden? Nej, freden höll inte. Man kan inte säga att det var särskilt fredligt att man gjorde truppförflyttningar till Israels gränser och att man förde en hotfull retorik mot Israel. Därmed kan man slå fast att det är en myt att freden skulle ha att göra med att de så kallade 1967-års gränserna är Israels gränser.

Israel har inte alltid gjort allting rätt. Man talar om att palestinierna måste få större frihet och ökade rättigheter. Detta har Israel samverkat till. Under 1990-talet grundades den palestinska myndigheten vilket betydde att största delen av palestinierna kom under ett självstyre. De palestinska byarna och städerna på Västbanken och Gazaremsan överlämnades till den palestinska myndigheten.

Eftersom vänstern ser konflikten som att palestinierna är under en israelisk ockupation, ser man också att palestinierna har rätt att göra ”motstånd” mot ockupationsmakten. Ett historiskt faktum är dock att upprättandet av den palestinska myndigheten så att största delen av palestinierna kom under ett självstyre inte medförde att detta ”motstånd” minskade, utan medförde att ”motståndet” snarare ökade. Det blev nämligen en andra intifada.

Detta faktum är något som vänstern inte ser, antagligen för att det bevisar att tolkningen utifrån ett underifrån-perspektiv är felaktig. Eftersom palestinierna fick utökade rättigheter och större frihet, borde ”motståndet” ha minskat eller till och med helt avtagit. Det blev dock tvärtom.

Exakt samma mönster går att se i Israels tillbakadragande från Gazaremsan. Palestinierna fick större frihet, men minskade ”motståndet”? Nej, raketattackerna från Gazaremsan fortsatte och ökade till och med.

Det häpnadsväckande är att denna ökning av ”motståndet” helt obekymrat rättfärdigas. Intresset borde ju vara att få ett slut på våldet och att man så småningom kunde uppnå fred. Vänstern verkar dock inte ens ha kommit på tanken att kritisera denna ökning av ”motståndet”, utan rättfärdigar allting. Man säger till och med att när palestinierna fått större frihet har de samtidigt fått större frihet att göra ”motstånd”. Hur länge ska palestiniernas ”motstånd” rättfärdigas förrän detta ”motstånd” börjar ifrågasättas, kritiseras och fördömas?

Detta är det allra största problemet med vänstern. Oberoende vad palestinierna gör så rättfärdigas det. Det är inte frågan om att palestinierna inte skulle ha haft det svårt emellanåt, utan det är frågan om detta stöd till palestiniernas påstådda ”motstånd” som man obekymrat ger.

Judarna har rätt till ett eget land och det landet har rätt att existera i fred och lugn precis som alla andra länder har rätt att existera i fred och lugn. Faktum är att palestinierna hade möjligheten att få ett eget land redan i och med delningsförslaget år 1947, men de tackade nej till detta erbjudande. Detta bortförklaras dock konstant av vänstern. Under historiens gång har palestinierna haft flera andra möjligheter att få en egen stat, men varje gång har dessa erbjudanden förkastats vilket också i sin tur bortförklaras av vänstern.

Situationen som råder idag kan knappast beskrivas som en israelisk ockupation då 98 % av palestinierna på Västbanken är under den palestinska myndigheten och alla palestinier på Gazaremsan är under Hamasstyret. De regleringar som finns vad gäller palestiniernas möjligheter att röra sig beror på åtgärder vidtagna i säkerhetssyfte. Dessa åtgärder kritiseras kraftigt av vänstern, dock utan att man föreslår hur säkerheten i stället borde garanteras.

Intrycket av vänstern är att man är snabb att kritisera och man kritiserar i stor omfattning, men man kommer inte med alternativ. Vänsterns kritik är som en gammal grammofonspelare som fastnat och spelar samma sak om och om igen.

Problemet är egentligen inte vänsterns kritik, utan det att vänsterns kritik får så mycket utrymme och detta i kombination med att alternativa beskrivningar av konflikten mellan Israel och dess grannar inte ges motsvarande utrymme. På detta sätt blir beskrivningen av konflikten mellan Israel och dess grannar inte bara ensidig utan också grovt felaktig. Vänsterns syn på konflikten har dessutom kommit att bli tongivande i Sverige. Detta är ytterst problematiskt. Detta visar sig tydligt nu när palestinierna vill få en palestinsk stat erkänd i FN. Ett annat problem är att människor med vänsterideologi sällan är öppna för kritik, utan är övertygade om att de har det ”rätta” synsättet. Detta är förstås också ytterst problematiskt då vänsterns sätt att se på konflikten mellan Israel och dess grannar i många avseenden är vacklande och ologisk. Men när det gäller människor med vänsterideologi är det främst ideologin som styr – inte fakta och logik.

Läs också:

En förödande enögdhet

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 DN7 DN8 DN9 DN10

SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6 SvD7 SvD8 Svt1 Svt2

D1 D2 D3 HD1 HD2 GP1 GP2 GP3 AB1 AB2 BT1 SvtDebatt1

Nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej

3 kommentarer


Ska man lösa en konflikt måste man vara redo att kompromissa. Och vill man ha något, ja då måste man också acceptera att den andra parten vill ha något.

I videoklippet nedan försäkrar Mahmud Abbas att Israel inte kommer att accepteras som ett judiskt land. Enligt delningsförslaget från 1947 skulle dock Palestinamandatet delas i en judisk stat och en arabisk stat.

Vidare försäkrar Abbas att det palestinska flyktingproblemet inte ska lösas inom ramen för ett framtida Palestina. Detta betyder alltså att han vill att miljontals palestinier ska flytta till Israel så att Israel blir ett arabiskt land och slutar därmed att vara ett judiskt land. (Ja det finns ju bara ett fåtal arabiska länder så det behövs ju absolut ett till.)

Detta om palestiniernas vilja att kompromissa och acceptera judarnas rätt till ett eget land.

Goda förutsättningar för att uppnå fred…?

(Allt detta sade Abbas den 27 augusti detta år.)

Vad har Israel gjort för freden?

23 kommentarer


Older Entries