Nytt videoklipp: historiska fakta

2 kommentarer


Annonser

Är bosättningarna ett hinder för fredssamtal?

12 kommentarer


Bosättningarna framhålls som ett hinder för fortsatta fredssamtal fastän Israel och palestinierna hittills förhandlat medan byggandet i bosättningarna pågått för fullt. Faktum är att också bosättningarna är en fråga som måste lösas genom förhandlingar varpå det är märkligt att en fråga som måste lösas genom förhandlingar gjorts till ett hinder för själva förhandlingarna…

Palestinarörelsen beskriver bosättningarna som om hela Västbanken skulle vara full av sådana, men faktum är att bosättningarna bara tar upp några procent av Västbankens yta. Inga nya bosättningar har grundats sedan år 1999 och allt byggande sker inom redan existerande bosättningar. Bosättningarna har inte byggts på privat, arabisk mark, utan på outtnyttjad mark.

Det tvistas om huruvida bosättningarna är lagliga eller olagliga, men egentligen är den frågan onödig. Faktum är att det bodde judar på Västbanken före år 1948, men att dessa judar dödades eller fördrevs eller var tvungna att fly år 1948. Detta var självklart olagligt och då är det märkligt om det är olagligt att judar flyttar tillbaka till Västbanken för att bosätta sig där. De judar som väljer att bosätta sig på Västbanken kallas ”olagliga bosättare”. Hur hade man betraktat judiskt byggande och boende på Västbanken om judarna inte hade dödats eller fördrivits år 1948 utan fortsatt att bo där?

Faktum är att judarna är en del av ursprungsbefolkningen i Mellanöstern och Nordafrika, men att de förpassats till en smal remsa vid Medelhavet – Israel. Israel är bara 15 km brett vid det smalaste stället mellan Medelhavet och Västbanken. Det kan inte vara rimligt och rättvist att denna juderemsa bibehålls så smal genom att reglera judars boende och byggande på Västbanken.

Jag ber läsaren observera att jag nu först och främst inte avser Israels gränser, utan judars rätt att bygga och bo i Mellanöstern i egenskap av ursprungsbefolkning. Allting handlar inte om Israels gränser, utan det finns också en annan dimension i detta, nämligen judars byggande och boende i Mellanöstern i egenskap av ursprungsbefolkning. Deras boende och byggande i Mellanöstern har kraftigt begränsats under de senaste årtiondena. Är detta rättvist och är det faktiskt meningen att judars boende och byggande ytterligare ska begränsas och regleras? Studera bilden här nedan och läs bildtexten. Som sagt: allting handlar inte om Israels gränser, utan det finns också något som kallas judars boende och byggande i Mellanöstern i egenskap av ursprungsbefolkning.

Judarna är en del av ursprungsbefolkningen i Mellanöstern och Nordafrika, men har förpassats till en smal remsa vid Medelhavet. Är detta rättvist? Och är det rättvist att judars byggande och boende i Mellanöstern i egenskap av ursprungsbefolkning ytterligare begränsas genom att judars byggande och boende på Västbanken regleras? Borde inte arabvärlden erkänna att också judar har rätt att bygga och bo i Mellanöstern i egenskap av ursprungsbefolkning och att det inte kan vara rättvist att deras byggande och boende ytterligare begränsas i en remsa som redan från början är väldigt smal?

Slutkläm:

Det kanske inte finns några klara och entydiga svar på dessa frågor, men det är bra att i alla fall vara medveten om det jag skrivit i detta blogginlägg.

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 D1 D2 D3 D4 D5 D6 Svt1 Svt2 Svt3 Svt4 Svtdebatt1 HD1 HD2 HD3 GP1 GP2 GP3 Expressen

Videoklippet ”Ge freden en chans” med svensk textning

3 kommentarer


Videoklippet ”Ge freden en chans” med svensk textning. Klippet finns med textning på många olika språk, kolla här.

 

 

Vänsterns stora miss: konflikten mellan Israel och dess grannar kan inte förklaras utifrån ett underifrån-perspektiv

5 kommentarer


Det är vänstern som står för största delen av kritiken mot Israel idag. Det är inte frågan om att Israel inte skulle behöva kritiseras emellanåt, utan det är frågan om att vänstern förklarar konflikten mellan Israel och dess grannar utifrån ett traditionellt underifrån-perspektiv. Detta perspektiv är dock helt felaktigt när det gäller konflikten mellan Israel och dess grannar.

Vänsterns kritik mot Israel kan utgå från att man bortser från behovet av en stat för judarna. Faktum är att regeringarna i de länder där judar bott inte har skyddat sina judiska minoriteter. Detta har gjort att judar utsatts för en grym förföljelse, särskilt i Europa. Av denna anledning behöver judarna en egen stat.

Judarna är också en del av ursprungsbefolkningen i Mellanöstern och Nordafrika. Detta kan också vara ett argument som talar för att de har rätt till en egen stat där.

I och med att det Osmanska riket slutade existera bildades flera länder. Israel är bara ett land bland alla dessa länder. Israels grannländer bildades i samma process.

År 1967 kom Gazaremsan och Västbanken i israelisk kontroll i ett försvarskrig. En del menar dock att det var Israel som startade kriget, men så är inte fallet. Israels säkerhetsstrategi mellan 1949 och 1967 byggde på förebyggande handlande. Detta betyder att man då inte kunde tillåta fienden attackera först, eftersom man inte hade något geografiskt, strategiskt djup. Fienden skulle annars helt enkelt ha hunnit skära av landet på mitten innan man själv ens hunnit mobilisera sina trupper. Därför betydde det att om det skedde en uppmarsch av trupper vid Israels gränser betraktades detta som en krigsförklaring och att Israel då måste attackera. År 1967 gjorde Israels arabgrannar truppförflyttningar till Israels gränser och de förde en hotfull retorik.

Det är Israels kontroll av Gazaremsan och Västbanken som utgör grunden till vänsterns kritik. Man talar om att Israel ockuperar och man talar därför om Israel som en ”ockupationsmakt”.

Ofta menar man att Israel måste dra sig tillbaka till de så kallade 1967-års gränserna (som i verkligheten är stilleståndslinjerna från 1949). Dessutom menar man att detta skulle skapa fred. Detta synsätt är dock mycket enögt och förenklat. Faktum är att Israel var ”bakom” de så kallade 1967-års gränserna före år 1967. Men höll freden? Nej, freden höll inte. Man kan inte säga att det var särskilt fredligt att man gjorde truppförflyttningar till Israels gränser och att man förde en hotfull retorik mot Israel. Därmed kan man slå fast att det är en myt att freden skulle ha att göra med att de så kallade 1967-års gränserna är Israels gränser.

Israel har inte alltid gjort allting rätt. Man talar om att palestinierna måste få större frihet och ökade rättigheter. Detta har Israel samverkat till. Under 1990-talet grundades den palestinska myndigheten vilket betydde att största delen av palestinierna kom under ett självstyre. De palestinska byarna och städerna på Västbanken och Gazaremsan överlämnades till den palestinska myndigheten.

Eftersom vänstern ser konflikten som att palestinierna är under en israelisk ockupation, ser man också att palestinierna har rätt att göra ”motstånd” mot ockupationsmakten. Ett historiskt faktum är dock att upprättandet av den palestinska myndigheten så att största delen av palestinierna kom under ett självstyre inte medförde att detta ”motstånd” minskade, utan medförde att ”motståndet” snarare ökade. Det blev nämligen en andra intifada.

Detta faktum är något som vänstern inte ser, antagligen för att det bevisar att tolkningen utifrån ett underifrån-perspektiv är felaktig. Eftersom palestinierna fick utökade rättigheter och större frihet, borde ”motståndet” ha minskat eller till och med helt avtagit. Det blev dock tvärtom.

Exakt samma mönster går att se i Israels tillbakadragande från Gazaremsan. Palestinierna fick större frihet, men minskade ”motståndet”? Nej, raketattackerna från Gazaremsan fortsatte och ökade till och med.

Det häpnadsväckande är att denna ökning av ”motståndet” helt obekymrat rättfärdigas. Intresset borde ju vara att få ett slut på våldet och att man så småningom kunde uppnå fred. Vänstern verkar dock inte ens ha kommit på tanken att kritisera denna ökning av ”motståndet”, utan rättfärdigar allting. Man säger till och med att när palestinierna fått större frihet har de samtidigt fått större frihet att göra ”motstånd”. Hur länge ska palestiniernas ”motstånd” rättfärdigas förrän detta ”motstånd” börjar ifrågasättas, kritiseras och fördömas?

Detta är det allra största problemet med vänstern. Oberoende vad palestinierna gör så rättfärdigas det. Det är inte frågan om att palestinierna inte skulle ha haft det svårt emellanåt, utan det är frågan om detta stöd till palestiniernas påstådda ”motstånd” som man obekymrat ger.

Judarna har rätt till ett eget land och det landet har rätt att existera i fred och lugn precis som alla andra länder har rätt att existera i fred och lugn. Faktum är att palestinierna hade möjligheten att få ett eget land redan i och med delningsförslaget år 1947, men de tackade nej till detta erbjudande. Detta bortförklaras dock konstant av vänstern. Under historiens gång har palestinierna haft flera andra möjligheter att få en egen stat, men varje gång har dessa erbjudanden förkastats vilket också i sin tur bortförklaras av vänstern.

Situationen som råder idag kan knappast beskrivas som en israelisk ockupation då 98 % av palestinierna på Västbanken är under den palestinska myndigheten och alla palestinier på Gazaremsan är under Hamasstyret. De regleringar som finns vad gäller palestiniernas möjligheter att röra sig beror på åtgärder vidtagna i säkerhetssyfte. Dessa åtgärder kritiseras kraftigt av vänstern, dock utan att man föreslår hur säkerheten i stället borde garanteras.

Intrycket av vänstern är att man är snabb att kritisera och man kritiserar i stor omfattning, men man kommer inte med alternativ. Vänsterns kritik är som en gammal grammofonspelare som fastnat och spelar samma sak om och om igen.

Problemet är egentligen inte vänsterns kritik, utan det att vänsterns kritik får så mycket utrymme och detta i kombination med att alternativa beskrivningar av konflikten mellan Israel och dess grannar inte ges motsvarande utrymme. På detta sätt blir beskrivningen av konflikten mellan Israel och dess grannar inte bara ensidig utan också grovt felaktig. Vänsterns syn på konflikten har dessutom kommit att bli tongivande i Sverige. Detta är ytterst problematiskt. Detta visar sig tydligt nu när palestinierna vill få en palestinsk stat erkänd i FN. Ett annat problem är att människor med vänsterideologi sällan är öppna för kritik, utan är övertygade om att de har det ”rätta” synsättet. Detta är förstås också ytterst problematiskt då vänsterns sätt att se på konflikten mellan Israel och dess grannar i många avseenden är vacklande och ologisk. Men när det gäller människor med vänsterideologi är det främst ideologin som styr – inte fakta och logik.

Läs också:

En förödande enögdhet

DN1 DN2 DN3 DN4 DN5 DN6 DN7 DN8 DN9 DN10

SvD1 SvD2 SvD3 SvD4 SvD5 SvD6 SvD7 SvD8 Svt1 Svt2

D1 D2 D3 HD1 HD2 GP1 GP2 GP3 AB1 AB2 BT1 SvtDebatt1

Nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej

3 kommentarer


Ska man lösa en konflikt måste man vara redo att kompromissa. Och vill man ha något, ja då måste man också acceptera att den andra parten vill ha något.

I videoklippet nedan försäkrar Mahmud Abbas att Israel inte kommer att accepteras som ett judiskt land. Enligt delningsförslaget från 1947 skulle dock Palestinamandatet delas i en judisk stat och en arabisk stat.

Vidare försäkrar Abbas att det palestinska flyktingproblemet inte ska lösas inom ramen för ett framtida Palestina. Detta betyder alltså att han vill att miljontals palestinier ska flytta till Israel så att Israel blir ett arabiskt land och slutar därmed att vara ett judiskt land. (Ja det finns ju bara ett fåtal arabiska länder så det behövs ju absolut ett till.)

Detta om palestiniernas vilja att kompromissa och acceptera judarnas rätt till ett eget land.

Goda förutsättningar för att uppnå fred…?

(Allt detta sade Abbas den 27 augusti detta år.)

De vanligaste missuppfattningarna och vanföreställningarna om landet Israel

9 kommentarer


Missuppfattningar och vanföreställningar om en part i en konflikt har en inverkan på möjligheterna att lösa konflikten. Därför är ett av denna bloggs syften också att reda ut missuppfattningar och vanföreställningar som har med konflikten mellan Israel och dess grannar att göra eftersom denna blogg önskar att konflikten mellan Israel och dess grannar kunde få ett slut så fort som möjligt.

I denna artikel ska jag försöka reda ut de vanligaste missuppfattningarna och vanföreställningarna om Israel. Man kan se det som att det förekommer missuppfattningar och vanföreställningar om Israel på fyra olika plan:

1) Vad landet Israel är och vilka egenskaper landet besitter

Historikern Benny Morris skrev följande ord i The Irish Times den 21 februari 2008: ”Demoniseringen av Israel är till största delen baserad på lögner – på samma sätt som demoniseringen av judar de senaste 2000 åren är baserad på lögner. Och det finns ett samband mellan de två.” (Svensk Israel-Information tillhandahåller en svensk översättning av texten.)

För att kunna förstå konflikten mellan Israel och dess grannar är det ytterst viktigt att känna till detta och dessutom ta detta i beaktande. Det finns helt tydliga avsikter hos en del att framställa landet Israel som någonting annat än vad landet egentligen är. Den huvudsakliga orsaken torde vara Israels karaktär som ett judiskt land. Detta innebär att samma saker som juden har fått stå ut med under historien är det judiska landet Israel tvunget att utstå idag.

Detta kan ta sig i uttryck t.ex. på det sättet att man inte vill lyssna till vad Israels politiska och militära ledning har att säga. Man behöver självklart inte vara av samma åsikt som Israels ledning, men det betyder inte att man inte behöver lyssna till vad Israels ledning har att säga.

Detta kan också ta sig i uttryck på det sättet att man inte finner det som Israels politiska och militära ledning säger som tillförlitligt därför att man tror att Israel har något mer eller mindre dunkelt pågång – ja kanske till och med något mer eller mindre ont. I praktiken betyder detta att en del inte godtar information som finns t.ex. på Israels utrikesdepartements hemsida utan ser den som ”israelisk propaganda” eller än värre ”sionistisk propaganda”.

Israel måste tas som ett land bland alla andra länder. Israel har sina fel och brister precis som alla andra länder och har inte gjort rätt alla gånger, men landet är den enda demokratin i Mellanöstern. Att tänka att landet skulle ha något dunkelt pågång är helt verklighetsfrånvänt och kan dessutom klassas som antisemitiskt. Under historiens gång har judarna anklagats för att syssla med skumma saker. Tänker man att Israel har något dunkelt pågång och att man därför t.ex. inte ser information som den israeliska politiska eller militära ledningen levererar som tillförlitlig, ja då kan Israel som judiskt land ha tagit den roll som juden haft under historien vilket i så fall blir en antisemitisk föreställning.

2) Israels uppkomst

Israel är hemlandet för det judiska folket. Man kunde beskriva Israel så här: ”Ett judiskt land med en betydande arabisk minoritet”.

Det är omöjligt att beröra Israel utan att beröra det judiska folkets historia. Det judiska folkets historia liknar inget annat folks historia. (Här bör det kanske påpekas att judarna faktiskt är ett folk och inte en grupp människor med en gemensam religion. Detta har modern genetisk forskning bevisat.) Judarna har fått utstå grym förföljelse och regeringarna i de länder där judar bott har inte beskyddat sina judiska minoriteter. Av denna anledning är det helt nödvändigt att judarna har ett eget land. Dessutom är judarna en del av ursprungsbefolkningen i Mellanöstern och Nordafrika, vilket också gör att de borde ha rätt till en egen stat där.

Det finns många missuppfattningar och vanföreställningar om landet Israels uppkomst och historia. Landets uppkomst och historia är förknippat med mycket oroligheter och blodsutgjutelse, men dessa oroligheter och denna blodsutgjutelse har i huvudsak att göra med den arabiska världens ovilja att acceptera det judiska folkets behov av en egen stat samt också deras rätt till en egen stat.

Det fanns ett beslut om att ett hemland för det judiska folket skulle grundas i Palestinamandatet och i detta beslut stod det klart och tydligt att grundandet av ett hemland för det judiska folket inte skulle påverka de som redan bodde där. Deras rättigheter och ställning skulle garanteras. Men problemet är att araberna så gott som från första början motsatte sig grundandet av ett hemland för det judiska folket i Palestinamandatet. Självklart kan man räkna med att detta i en viss mån skulle möta på motstånd och säkert också våld i en viss utsträckning, men jag tror att ingen hade räknat med att motståndet mot den judisk staten skulle fortgå ända till våra dagar.

En del beskriver Israels uppkomst och historia som att mer eller mindre onda och grymma sionister kom till Palestina, stal land, fördrev palestinierna och har behandlat de palestinier som blev kvar mycket illa.

Det är viktigt att ta i beaktande att den arabiska sidan beskriver Israel, judarna, Israels uppkomst och områdets historia på ett verklighetsfrånvänt sätt eftersom motståndet mot det judiska landet är så starkt. Denna verklighetsfrånvända beskrivning blir ett verktyg i motståndet mot det judiska landet.

Självklart var upprättandet av Israel inte problemfritt – det är inte helt problemfritt att upprätta ett land där det bor människor från förut. Misstag och fel gjordes säkert och den judiska sidan har inte heller alltid handlat rätt och oklanderligt, men man måste se att det fanns ett behov av ett hemland för det judiska folket på grund av den förföljelse som det judiska folket fått utstå och på grund av att regeringarna i de länder de bott i inte skyddat dem, att judarna också borde ha rätt till en stat i Mellanöstern i egenskap av ursprungsbefolkning, samt att den arabiska världen motsatte sig grundandet av ett hemland för det judiska folket.

Det arabiska motståndet mot grundandet av den judiska staten nådde sin höjdpunkt i och med det inbördeskrig som bröt ut efter att FN röstat för en delning av Palestinamandatet i en arabisk och en judisk stat samt arabstaternas invasion efter att britterna lämnade mandatet i maj 1948. Dessa krig ledde till det palestinska flyktingproblemet, vilket torde vara den hetaste tvistefrågan gällande Israels historia. En del vill gärna framställa händelsen som att Israel med avsikt fördrev alla palestinier. I verkligheten flydde dock palestinierna på grund av kriget, men judiska styrkor fördrev också en del palestinier i självförsvar eftersom man var i en så trängd situation. (Mera om detta t.ex. här och här.)

Det är viktigt att notera att de judar som flyttade till Palestinamandatet skaffade sig mark helt lagligt genom att köpa mark och att de grundade städer och byar bredvid de arabiska. Något palestinskt styre existerade inte. Till en början var det turkiskt styre och sedan brittiskt. Alla påståenden om att judarna skulle ha stulit mark är således helt oriktiga.

3) Israels historia

Självklart har Israel inte gjort rätt alla gånger och landet har sina fel och brister som alla andra länder, men man måste se att Israel under historiens gång fått utstå flera hot i form av krig, oroligheter och terrorism. Inget annat land har utsatts för så mycket hot som Israel. Israel utgör på detta sett ett unikt fall och detta måste tas i beaktande när man bedömer Israel. Det är inte säkert att något annat land som skulle ha fått utstå lika mycket hot hade kunnat försvara sig bättre än vad Israel gjort, men det saknas erfarenhet av något sådant eftersom något annat land inte utsatts för så mycket hot som Israel utsatts för. Israel kritiseras mycket för de metoder landet använt/använder när landet försvarat/försvarar sig, men de som kritiserar brukar oftast framföra sin kritik utan att komma med konkreta förslag på hur Israel enligt dem borde ändra sina metoder. Vad är det för idé att framföra kritik om man samtidigt inte framför något förslag på vilka förändringar som borde fås till stånd? Syftet med kritik är väl att framföra förslag på förbättringar?

4) Den nuvarande situationen mellan Israel och dess grannar

Eftersom Israel som land har blivit föremål för missuppfattningar och vanföreställningar och dessutom också uppkomsten av Israel samt dess historia, är det naturligt att också den nuvarande situationen mellan Israel och dess grannar har blivit föremål för både missuppfattningar och vanföreställningar.

De som sympatiserar för palestinierna brukar lyfta fram behovet av rättigheter och frihet för palestinierna. Med detta menas oftast upprättandet av en palestinsk stat.

Faktum är att palestinierna flera gånger under historiens gång haft möjligheter till ett eget land. Delningsförslaget från år 1947 gav denna möjlighet, men delningsförslaget förkastades från arabiskt håll. I teorin kunde en palestinsk stat ha kunnat grundats mellan år 1948 och 1967, men det gjordes inte.

År 1967 kom Västbanken och Gazaremsan i israelisk kontroll i ett försvarskrig. Under 1990-talet grundades den palestinska myndigheten, vilket innebar att palestinska städer och byar både på Västbanken och i Gazaremsan kom under ett palestinskt självstyre. Det var meningen att detta skulle leda så långt som till en statsbildning, men det fanns villkor för det. Det palestinska ledarskapet skulle erkänna Israels rätt att existera, upphöra med terrorism, se till att terrorister avväpnas och hindras i sin verksamhet, samarbeta med Israel för att få fast dem samt gå in för fredsfostran i skolorna. Allt detta har dock ännu inte infriats.

Det finns grupperingar inom den islamska/arabiska världen som vill se att Israel slutar existera och så fort Israel lämnat ifrån sig områden till palestinierna så att de har fått möjligheten att självständigt förfoga över dem har representanter för dessa grupperingar slagit rot i områdena och börjat terrorisera Israel. Det palestinska ledarskapet har inte visat någon som helst vilja eller intention att stävja att representanter för dessa grupperingar slår rot i områdena och terroriserar Israel utan verkar förhålla sig passivt till detta.

Bosättningarna framställs som ett hinder inte bara för fredsprocessen utan numera också för fredsförhandlingar fastän bosättningarna är en fråga som måste lösas genom just precis förhandlingar. Det bör noteras att förhandlingar skedde under 1990-talet fastän bosättarverksamheten pågick för fullt.

Den vanligaste missuppfattningen och vanföreställningen om Israel idag är att det är Israel som är det största och enda hindret för en fredsuppgörelse. Men är det så?

Som redan konstaterades har Israel överlämnat områden till palestinierna, men att detta lett till att Israel efteråt terroriserats från dessa områden. Världssamfundet tycks inte ta fasta på detta problem i en tillräckligt stor utsträckning och därmed har man heller inte ställt krav på och pressat den palestinska sidan vilket vore det naturliga. Däremot är det Israel man ställt krav på och pressat. Situationen är helt bisarr då det nu dessutom talas om att erkänna en palestinskt stat. Detta motsätter sig Israel självklart av den orsaken att landet hittills utsatts för terror varje gång landet överlämnat områden till palestinierna. Om inte palestinierna kunnat förfoga över de områden de hittills fått utan att det drabbat Israel i gengäld i form av terror, hur ska de då kunna förfoga över en hel stat? Och hur skulle det i så fall drabba Israel då Israel hittills drabbats varje gång landet överlämnat områden åt palestinierna? Men här kommer det problemet in i bilden som beskrevs i början av denna text, nämligen att man inte vill lyssna till vad Israels politiska och militära ledning har att säga och är det så att man lyssnar är det inte säkert att man tar det Israel säger så seriöst.

Så vad är det som hindrar en fredsuppgörelse? Jo, hindret är att det finns grupperingar inom den islamska/arabiska världen som vill se att Israel slutar existera och så fort Israel lämnat ifrån sig områden har representanter för dessa grupperingar slagit rot i områdena och börjat terrorisera Israel samt att det palestinska ledarskapet inte har visat någon som helst vilja eller intention att stävja att representanter för dessa grupperingar slår rot i områdena och terroriserar Israel utan verkar förhålla sig passivt till detta.

DN1 DN2 DN3 SvD1 SvD2 D1 D2 HD1 HD2 GP1 GP2 GP3

Brott mot internationell lag: Västbankens judar fördrevs eller dödades 1948

41 kommentarer


De så kallade bosättningarna på Västbanken väcker mycket debatt. Frågan är om dessa bosättningar är olagliga eller lagliga.

Faktum är att det bodde judar på Västbanken före år 1948, men att de judar som bodde där antingen dödades eller fördrevs i kriget 1948.

Enligt beslutet i San Remo skulle ett hemland för det judiska folket grundas i Palestinamandatet:

…de huvudsakliga allierade har också enats om att mandatmakten ansvarar för genomförande av den förklaring som ursprungligen gjordes den 2 november, 1917 av regeringen Hans Brittiska Majestät, och som antagits av de makter, till förmån för etablering i Palestina av ett nationellt hem för det judiska folket

I artikel 6 sägs följande:

Administrationen av Palestina, samtidigt som rättigheter och ställningen för andra delar av befolkningen inte äventyras, skall underlätta judisk invandring under lämpliga förhållanden och skall uppmuntra, i samarbete med det judiska organ som avses i artikel 4, tät bosättning av judar på marken, inklusive statlig mark och obrukbar mark som inte krävs för allmänna ändamål.

Källa: 90 år sedan San Remobeslutet om ett judiskt hemland i det palestinska mandatet

Detta att underlätta judisk invandring samt uppmuntra tät bosättning av judar gäller hela Palestinamandatet. San Remo-beslutet gäller fortfarande idag. Det finns alltså inget beslut som säger att det är förbjudet för en representant av folkslaget judar att bygga och bo på Västbanken.

Folk påstår att de så kallade bosättningarna på Västbanken skulle vara olagliga. Det märkliga är att man överhuvudtaget inte tar ställning till att den judiska befolkningen på Västbanken antingen dödades eller fördrevs 1948. Var det lagligt eller olagligt? Självklart är det olagligt att döda och fördriva människor, men varför är det då olagligt att judar pånytt börjar bygga och bo på Västbanken?

Vi ska till följande titta på vilka judiska städer och byar som drabades av arabernas invasion 1948.

Gush Etzion

År 1948 bestod bosättningen Gush Etzion norr om Hebron av fyra bosättningar. Jordanska styrkor tillsammans med hundratals bybor lyckades besegra Gush Etzion. Bosättningarna var under återkommande belägring sedan januari och försvarades av ungefär 400 män och 100 kvinnor. Barnen hade blivit evakuerade.

Den 12 maj attackerades bosättningarna av jordanska styrkor och tusentals bybor. Följande dag, alltså den 13 maj, bröt styrkorna in i huvudbosättningen Kfar Etzion. Ungefär 120 försvarare dog den dagen. 21 av dessa var kvinnor. De tre återstående kibbutzerna höll ut ända till morgonen den 14 maj, men situationen var hopplös. Haganah gav dem tillåtelse att ge upp och alla försvarare och bosättare, förutom 4 som blev mördade av tillfångatagarna, transporterades till ett fångläger nära Mafraq i Jordanien. Ungefär 350 av bosättningarnas försvarare tillfångatogs.

Källa: Righteous Victims s. 214

Mera information: Gush Etzion (Wikipedia), Gush Etzions hemsida, A history of Gush Etzion and the Massacre of Kfar Etzion

Enligt information på dessa sidor hölls fångarna i 9 månader tills de blev frisläppta (detta nämns inte i Righteous Victims).

Bilden visar judiska fångar. Den finns t.ex. här och här.

Specifika Wikipedia-sidor för de olika bosättningarna inom Gush Etzion: Ein Tzurim, Kfar Etzion, Masuot Yitzhak, Revadim

En viktig fråga är huruvida dessa ska kallas för bosättningar eller inte. När slutar en bosättning att vara en bosättning och blir en by eller stad? Det kan vara till hjälp om man vet vad de hebreiska orden betyder: gush = block, kfar = by.

Atarot och Neve Yaakov

Under 14-16 maj attackerades samhällena Atarot och Neve Yaakov (precis norr om Jerusalem) av irreguljära styrkor och jordanska styrkor upprepade gånger och övergavs.

Källa: Righteous Victims s. 225

Wikipedia-sidor: Atarot, Neve Yaakov

Enligt Wikipedia plundrades och brändes Atarot. Eftersom det finns så delade meningar om de judar som dödades och fördrevs från Västbanken under kriget 1948 kan uppgiften om att dessa två bosättningar, Atarot och Neve Yaakov, övergavs användas i syftet att avdramatisera det hela, men då finns det skäl att fundera på hur det skulle ha kunnat gå om bosättningarna inte hade övergetts. Kanske invånarna hade massakrerats eller tagits som krigsfångar.

(Eftersom det finns så delade meningar om allt detta kan också min hänvisning till Wikipedia komma att användas för att förringa allt detta. Det är helt riktigt att man ska ifrågasätta information som finns på Wikipedia, men i det här fallet då det handlar om ett så känsligt ämne har jag kollat upp saken. Det finns goda källhänvisningar i dessa Wikipedia-artiklar – källor som alla skeptiska kan kolla upp.)

Kalia och Beit HaArava

Under 17-20 maj övergavs de militärt ohållbara bosättningarna Kalia och Beit HaArava vid Döda havets norra delar, strax söder om Jeriko.

Källa: Righteous Victims s. 225

Wikipedia-sidor: Kalia, Beit HaArava

I detta sammanhang är det också på sin plats att ta i beaktande händelserna när det gäller östra Jerusalem. Jag ska försöka återkomma till det vid något skede i en separat artikel.

Slutsatser

  • Det bodde alltså judar på Västbanken före 1948, men dessa dödades eller fördrevs. En del flydde.
  • Det är många som ser väldigt ensidigt på konflikten mellan Israel och palestinierna. Idag betraktas bosättningarna (eller de judiska byarna och städerna på Västbanken om man vill uttrycka sig så i stället) som olagliga och som det största hindret för en fredsuppgörelse. Dessa människor förbiser det faktum att judar bodde där före 1948, men att de dödades, fördrevs eller var tvungna att fly.
  • Det är viktigt att komma ihåg att arabernas attacker var angrepp, medan judarnas handlingar var försvar mot arabernas attacker.
  • De som menar att bosättningarna på Västbanken är olagliga borde fundera över lagligheten/olagligheten när det gäller att judarna som bodde där 1948 dödades, fördrevs eller tvingades fly.
  • Personligen har jag svårt att förstå varför återupprättandet av det judiska byggandet och boendet på Västbanken anses som olagligt, medan det faktum att judiskt byggande och boende abrupt tog slut 1948 i och medan arabernas invasion förbises helt.
  • Detta är mina tankar och reflektioner. Var och en får läsa det jag skrivit, ta reda på mer och bilda sig en egen uppfattning.
  • En del kan komma att påpeka att palestinierna födrevs av judarna 1948. Det stämmer att judiska styrkor födrev en del palestinier – men de födrev inte alla. Det var araberna som startade kriget och judiska samhällen i Palestinmandatet hade attackerats tidigare, särskilt under de arabiska upproren 1936-1939. Läs mera om detta här och här.
  • Information om läget när det gäller bosättningarna idag.

DN1 DN2 SvD1 SvD2 D1 D2 GP1 GP2 HD1 HD2

Older Entries Newer Entries