Den här bloggen handlar främst om konflikten mellan Israel och dess grannar. Emellanåt har fenomen som är relaterade till Sverige också behandlats, exempelvis antisemitismen i Sverige. Fastän bloggen har ett tydligt uttalat tema drar jag mig inte för att skriva om andra ämnen om jag känner för det. Det här blogginlägget är ett sådant.
Under de senaste månaderna har jag surfat runt på nätet och läst och kollat. Jag har velat ta reda på var Sverige ligger till idag. Under min resa har jag lagt märke till mycket, men det mesta är sådant som gjort mig oroad.
Allting jag lagt märke till kan sammafattas i ett ord: missnöje. Jag har lagt märke till att det finns ett starkt missnöje mot såväl politikerna som mot journalistkåren och att detta missnöje växer. Jag har lagt märke till att den ”vanliga” människan i Sverige – alltså mannen (och kvinnan) på gatan – känner oro.
Oro är en av de vanligaste negativa känslorna, men den oro jag lagt märke till är en oro över det som kan anses vara normalt. Det finns problem i Sverige idag och den ”vanliga” människan märker dessa problem och känner av dem. Detta är förstås helt självklart och naturligt.
Jag har också lagt märke till att folk känner otrygghet. Ett program som varit av stor betydelse för mig när det gäller att förstå den situation Sverige befinner sig i idag är Uppdrag gransknings reportage från Göteborgsförorten Backa. Programmet handlar om de skjutningar och bilbränder som ägt rum där. Narkotika, vapen, ammunition och sprängmedel har beslagtagits.
I Malmö sker det dödsskjutningar och det verkar som att polisen har stora problem med att klara upp dessa brott. Det är förstås allvarligt att så många dödsskjutningar skett i Malmö, men det är också allvarligt att polisen har problem med att klara upp dessa brott.
Sverige har uppfattats som ett harmoniskt, tryggt och lugnt land. Man kan verkligen fråga sig hur det kommer sig att bilar bränns och att folk skjuts till döds i ett land som hittills uppfattats som tryggt, lugnt och harmoniskt. Något är verkligen på tok i Sverige då det ser ut så här. Självklart känner folk oro och otrygghet!
År 2004 varnade Folkpartiet för det som idag sker i Sverige. Idag finns det över 150 så kallade utanförskapsområden. För att ett område ska klassas som ett utanförskapsområde måste det uppfylla vissa kriterier. Färre än 60 % av de boende i området mellan 20 och 64 år ska arbeta. Samtidigt ska skolresultaten eller valdeltagandet i området ligga på ”en uppseendeväckande låg nivå”, där färre än 70 % av eleverna lämnar skolan utan att uppnå kunskapsmålen eller att färre än 70 % av de röstberättigade utnyttjar sin rätt att rösta.
År 1990 fanns det tre utanförskapsområden och till och med år 2004 hade de ökat till 136 stycken!! ”Görs inget kommer de här områdena snart att bryta sig loss. Kravaller kan uppstå, människor kan bli skjutna. Vi kan inte blunda för det här längre”, sade Mauricio Rojas år 2004. Och vad är det som sker idag? Jo, folk skjuts till döds i Malmö…
Att läget försämrats så här kraftigt i Sverige på relativt kort tid är mycket allvarligt. Det är mycket allvarligt att antalet utanförskapsområden ökat från tre stycken till över 150 stycken på 22 år! Hur kan makthavarna ha låtit detta ske?! Det som skett har skett, men det mest allvarliga är makthavarnas passivitet inför detta stora och allvarliga problem. Att det finns över 150 utanförskapsområden borde få alla röda lampor att blinka och alla alarmsystem att börja tjuta, men det rådande läget i Sverige verkar inte oroa dem som trampar i maktens korridorer. Någonting kraftullt borde göras och behöver göras omgående.
Många av utanförskapsområdena är invandrartäta områden. Är det så här Sverige tar hand om sina flyktingar och invandrare?
Sveriges största problem idag är makthavarnas oförmåga (ovilja?) att se verkligheten. Folk känner missnöje, oro och irritation och har frågor. Ilskan mot makthavarna ökar. Är det någon som tar folkets oro och frågor på allvar?
Folk har också frågor och undringar om invandringen. Invandringen är den största och mest genomgripande förändring det svenska samhället gått igenom under de senaste årtiondena och därför är det en självklarhet att den berört och berör människorna på gräsrotsnivå: lärare, socialsekreterare, sjukvårdspersonal och poliser.
I Sverige har det gått så långt att man i rent missnöje eller ren desperation röstat på Sverigedemokraterna – ett parti med en tvivelaktig bakgrund och ett tvivelaktigt och ofärdigt partiprogram – eftersom man upplever att ens oro inte tagits på allvar av de etablerade partierna och att man inte fått svar på sina frågor och undringar.
Folk har svårt att lufta invandringen – den mest genomgripande förändring som det svenska samhället genomgått i vår tid – i rädsla för att bli kallad rasist eller främlingsfientlig. Det borde vara en självklarhet att den största och mest genomgripande förändringen det svenska samhället genomgått under de senaste årtiondena väcker frågor och undringar och att folk har ett behov av att få lufta och diskutera den.
Det finns alltså över 150 utanförskapsområden idag och när det gäller detta måste också journalistkårens handlande ifrågasättas. Journalisternas uppgift är att bevaka makten, men man kunde säga att största delen av den svenska journalistkåren blivit en del av makten. När har du senast sett en tidningsartikel som t.ex. berättat att utanförskapsområdena har ökat från tre stycken till över 150 på drygt 20 år och som granskat och kritiserat makthavarna angående detta?
Källor och mera information:
fredsprocessen 
Senaste kommentarer