”Aldrig mer kommer vi att vara i händerna på andra nationer”

[videolänk]

Tipstack till fantastiske Kim Milrell.

En sång

(Och eventuella föraktfulla och respektlösa kommentarer åker direkt i papperskorgen.)

Vem är villig att sätta sig vid förhandlingsbordet?

Citerar en kommentar på Newsmill:

Den 31 mars 2009, samma dag som Binyamin Netanyahu bildade den nu sittande regeringen, uppmanade han den palestinska myndighetens styrelseordförande Mahmoud Abbas att återuppta fredsförhandlingarna med Israel. Abbas ignorerade uppmaningen.

Den 4 juli 2010 sa Binyamin Netanyahu, ”Låt mig än en gång ta tillfället i akt och uppmana president Abbas att möta mig ansikte mot ansikte och inleda direkta fredsförhandlingar.” Abbas ignorerade uppmaningen.

Den 21 juli 2011 intervjuades Binyamin Netanyahu på TV-kanalen al-Arabiya och sa, ”Jag är villig att i detta ögonblick sätta mig ner med president Abbas och förhandla villkorslöst.” Abbas ignorerade inviten.

Den 26 juli 2011 laddade Binyamin Netanyahu upp en video på YouTube i vilken han önskade alla världens muslimer glad ramadan. Han tog även tillfället i akt att uppmana Mahmoud Abbas att ”sätta sig ner och förhandla med mig, villkorslöst, här och nu.” Abbas ignorerade inviten.

Den 5 september 2011, under en gemensam presskonferens med Belgiens premiärminister Yves Leterme, upprepade Binyamin Netanyahu sin uppmaning till Mahmoud Abbas att återvända till förhandlingsbordet. ”Han kan komma till Jerusalem, jag kan åka till Ramalla, eller också kan vi båda åka till Bryssel,” föreslog han. Abbas ignorerade Netanyahus inbjudan.

Den 23 september 2011, under sitt tal inför FN:s Generalkonferens, sa Netanyahu, ”President Abbas, jag sträcker ut min hand – Israels hand – i fred. Jag hoppas att du vill ta emot den handen.” Abbas tog inte emot den.

Den 18 januari 2012, i sitt tal i den portugisiska synagogan i Amsterdam, sa Binyamin Netanyahu, ”Jag har varit tydlig från dag ett att jag är beredd att möta president Abbas var som helst och när som helst för att förhandla om fred. Jag vill göra detta tydligt även idag: Jag välkomnar honom att sätta sig ner och förhandla om fred för våra två folk. President Abbas: gå inte bort från freden; fortsätt förhandlingarna.” Abbas gick bort från freden och slöt istället ännu ett försoningsavtal med den antisemitiska och öppet folkmordiska terroristorganisationen Hamas.

Tre av Sveriges största oppositionspartier ljuger och säger PM Netanyahu inte är villig att fredsförhandla. Jag säger, läs innantill och ta reda på fakta innan ni ylar med vargarna!

Källa: kommentar av B Bäckander på Newsmill

UPPDATERING: Kommentaren ser ut att innehålla ett utdrag ur ett inlägg på Paul Widéns blogg!

Aldrig igen. Aldrig.

Kolla också:

• SVT Play: Minnesdagen över förintelsens offer
• Förintelsen var på väg till Sverige
• I brittisk tidning om Bengt Westerberg och judars situation i Sverige, Förintelsens minnesdag och Raoul Wallenberg

En dokumentär om antisemitism som måste ses!

Detta inlägg är ett av de viktigaste som någonsin publicerats på denna blogg, ja kanske till och med det viktigaste.

Antisemitismen växer sig allt starkare och breder ut sig – tyvärr. Det blir inte bättre av att det råder en stor okunskap när det gäller denna mest seglivade fördom. Och den uppstår hela tiden i nya skepnader och är fördomen med de mest katastrofala följderna.

Antisemitismen måste bekämpas överallt där den förekommer!

Se denna dokumentär. Den borde egentligen ses av alla, men särskilt av dem som vill fördjupa sig i ämnet antisemitism och av alla som är intresserade av konflikten mellan Israel och dess grannar.

Tipstack till Anna Ekström – det var på hennes blogg jag hittade dokumentären!

Gazakriget började år 2001 – inte i december 2008

Ska det vara så fruktansvärt svårt för folk att förstå att det hade skjutits tusentals raketer och granater från Gazaremsan in i södra Israel och att det var därför – som en sista lösning – som Israel inledde en militär operation i december 2008?

Och nej: jag påstår inte att Israel skulle vara ett perfekt land som aldrig begår några misstag. Men faktum är att det hade skjutits tusentals raketer och granater från Gazaremsan. Israel skrev dussintals brev till FN och påtalade detta lilla ”problem”. Men FN gjorde INGET. Därav var Israel tvunget att lösa ”problemet” militärt – som en sista lösning.

Gazakriget har väckt ett rabalder utan dess like. Det vore mycket bra om de som inte gillar att Israel inledde den militära operationen kom med ett förslag på hur Israel i stället borde ha gått tillväga för att få ett slut på raketerna.

Igår kväll visades Gazas tårar – en film som på intet sätt återger helheten och som dessutom demoniserar Israel och judarna.

Många europeiska länder valde att inte visa filmen på grund av sin starkt partiska och osakliga karaktär. Men i Sverige visas den.

I filmen ges ingen som helst förklaring till varför Israel tog till vapen mot Gaza.

Inget sägs om de tusen och åter tusen raketer som skickats över gränsen mot civila i södra Israel.

Inget sägs om hur livet lamslagits i södra Israel ända sedan Gaza överlämnades genom att man har en halv minut på sig att söka upp skyddsrum när larmet ljuder.

Inget om hur palestinska barn får lära sig i skolor, moskéer och tv att hata ”den sionistiske fienden” och hur martyrskap i kampen mot denne fiende är det högsta att eftersträva.

Inte heller sägs ett ord om hur Hamas satt i system att placera ut avskjutningsramper och raketlager i skolor, sjukhus och liknande byggnader. Man använder civilbefolkningen som levande sköldar och avfyrar raket efter raket. Man vet ju att till slut måste Israel slå ut ramperna, och då kommer även oskyldiga till skada, varefter ”sanningen” om de grymma israelerna kan kablas ut till omvärlden av massmedier som ofta villigt agerar ”nyttiga idioter” för Hamasterroristernas räkning.

Inget sägs heller om hur Israels armé gjorde mer än någon annan armé för att undvika civila offer; man släppte ner flygblad och till och med ringde upp boende i hus som måste beskjutas och varnade strax innan.

Se detta 9 minuter långa klipp som handlar om Sderots tårar:

Och slutligen, till de som är kritiska till Israels militära operation (efter att man sett klippet ovan):

Vad borde Israel i stället ha gjort för att få ett stopp på raketerna, när inte ens FN gjorde något efter att Israel skickat dussintals brev?

Den frågan vill jag ha ett svar på. (Och har man inget tillfredsställande svar på den frågan tycker jag att man borde knipa näbb.)

Detta blogginlägg innehåller korta utdrag ur artikeln ”Grövsta antiisraeliska propagandan någonsin i SVT?” skriven av Bengt-Ove Andersson och publicerad på hemsidan för Samfundet Sverige Israel. Den artikeln är värd att läsa och sprida!

Avpixlat: Propaganda i SVT: Gazas tårar

Inget judehat/Israelhat tolereras i kommentarsfältet.

Läs kommentarsreglerna om du är osäker på vad som gäller.

Lär av historien angående hotet från Iran

Klarare än så här kan det inte sägas:

Där det på 1930-talet talades mer allmänt om en lösning av ”judefrågan” talar Ahmadinejad rakt på sak om sitt hopp om att den judiska statens dagar snart ska vara räknade.

Det tredje årtusendet kommer dock inte att ställa oss inför en karbonkopia av 1930-talets Tyskland. Folkmordet använder inte samma kläder två gånger. Men faran i dag tycks ändå alltför uppenbar.

Ingen förkämpe för mänskligheten kan tiga stilla inför det återupprepade och mycket verkliga hot mot det judiska folket som Irans kärnvapenmöjligheter innebär. Vi för vår del kan inte stillatigande se ännu ett brott mot mänskligheten nalkas utan att agera.

Sverige och världens länder behöver nu mycket snabbt ställa sig enade i försvaret för Israels rätt att existera och använda alla tillgängliga medel för att förhindra att Iran tar det sista steget till kärnvapenmakt.

Med ett mycket fast och enat internationellt tryck kan ett militärt ingripande undvikas, och regimen förmås att ta en annan väg.

Är världen den här gången beredd att visa verkligt mod att på allvar stå upp för en utsatt nation, än en gång hotad av utplåning?

Läs hela artikeln: Lär av historien angående hotet från Iran (obligatorisk läsning!!)

Tack Tuve Skånberg och John-Gunnar Forsberg!

Till alla vänstermänniskor som läser bloggen (och till alla andra intresserade)

Man brukar tala om konflikten i Mellanöstern och då avser man konflikten mellan Israel och palestinierna. Israel/Palestina-konflikten brukar man tala om. Det pågår dock också en annan konflikt, nämligen konflikten mellan Israel och dess övriga grannar, alltså de andra grannarna förutom palestinierna. Dessa två konflikter är kopplade till varandra. Den här bloggen utgår generellt från konflikten mellan Israel och dess grannar – palestinierna inräknade.

Största delen av kritiken mot Israel kommer idag från vänstern. Vänstern är också i stor utsträckning engagerad i Israel/Palestina-konflikten.

Konflikten behöver inte göras till en vänster-höger fråga.

Faktum är att vänstern undviker vissa sakförhållanden.

Palestinierna kunde ha fått en egen stat år 1947 i och med delningsförslaget. Men araberna tackade nej.

En palestinsk stat skulle också ha kunnat grundas mellan 1948 och 1967, men det gjordes inte.

År 2000 erbjöds palestinierna en stat på hela Gazaremsan och över 90 % av Västbanken, men de tackade nej.

Ett liknande erbjudande fick de år 2008.

Hur förklarar vänstern allt detta? Om palestinierna verkligen vill ha en stat, varför tackar de då nej hela tiden?

Som svar har jag fått att den israeliska regeringen t.ex. år 2000 aldrig hade fattat något slutgiltigt beslut i frågan (vilket är helt sant) och att det därför är tvivelaktigt om den israeliska regeringen faktiskt skulle ha gått med på bildandet av en palestinsk stat. Men hur kan vara så säker på det då grundandet av en palestinsk stat inte kom så långt? Hur kan man vara säker på att Israel inte skulle ha varit med på noterna?

När det gäller tiden mellan 1948 och 1967 har jag fått ett svar att Gazaremsan och Västbanken då var ockuperade och att det därför inte var möjligt att grunda en palestinsk stat. Tja, det är ett mycket mycket märkligt resonemang med tanke på att man påstår att Israel idag ockuperar samma territorier men samtidigt ändå kräver av Israel att en palestinsk stat ska grundas. Samtidigt menar man dock att det inte gick att grunda en palestinsk stat mellan 1948 och 1967 när dessa territorier var ockuperade av andra länder än Israel.

När det gäller delningsförslaget 1947 har jag hittills inte fått något tydligt svar av någon vänstermänniska. Någon har i alla fall förklarat för mig att den palestinska administrationen flydde och att en palestinsk stat därför inte kunde grundas.

När jag har läst historien kring detta har jag fått den bilden att de palestinska araberna egentligen inte byggde några samhällsinstitutioner som kunde ha utgjort grunden till en stat utan först och främst motarbetade grundandet av en judisk stat. Således har jag svårt att förstå att det var det att administrationens flydde som skulle ha varit orsaken till att en palestinsk stat inte grundades. Om det trots allt skulle ha varit så så borde det i så fall inte ha hindrat dem att grunda en stat mellan 1948 och 1967.

Så hur förklarar vänstern allt detta? Om palestinierna verkligen vill ha en egen stat, varför tackar de hela tiden nej då?

Idag framställs Israel av vänstern som den som förhindrar fredsprocessen att framskrida. Men är det verkligen så?

Hösten 2009 gick Israel med på att införa ett 10-månader långt byggstopp i bosättningarna på Västbanken. Syftet var att påverka den palestinska ledningen så att de skulle anlända till förhandlingsbordet. Faktum är att den palestinska ledningen anlände till förhandlingsbordet först när det återstod några veckor av detta byggstopp och först efter att man gjort påtryckningar. När byggstoppet gick ut krävde man att ett nytt byggstopp skulle införas och att även de östra delarna av Jerusalem nu skulle inkluderas i byggstoppet!

Idag framställs alltså Israel som den som förhindrar fredsprocessen att framskrida. Man menar att det är Israels byggande i bosättningarna som hindrar det palestinska ledarskapet att sätta sig vid bordet för att förhandla. Men resonerar man så förbiser man två sakförhållanden: för det första är bosättningarna en fråga som i sig måste lösas genom förhandlingar varpå det är märkligt att göra frågan till ett förhandsvillkor och för det andra införde Israel ett byggstopp men det förde inte med sig att det palestinska ledarskapet satte sig vid förhandlingsbordet.

Vad ska Israel ytterligare göra för att fredsprocessen igen ska komma igång?

Att beskylla Israel som den som förhindrar fredsprocessen att komma igång är helt och hållet felaktigt! Resonerar man så resonerar man helt fel.

Israel har självklart ansvar för att fredsprocessen ska komma igång igen, men det har också palestinierna! Det krävs två parter för en fredsprocess och om den ena parten vägrar anlända till förhandlingsbordet, ja då blir inte fredsprocessen av.

Israel kommer att behålla de fyra allra största bosättningarna, nämligen bosättningarna Ma’ale Adumim, Betar Illit, Modi’in Illit och Gush Etzion. I dessa bosättningar bor långt över hälften av de så kallade bosättarna. Palestinierna kommer att få motsvarande landområden genom en kvittning av land. Således är det helt absurt att Israel inte skulle få bygga i dessa bosättningar. De bostäder som Israel nyligen beslöt bygga gäller dessa stora bosättningar.

Jag för gärna debatter också med vänstermänniskor, men en debatt kan inte bli av så länge vänstermänniskorna förbiser de sakförhållanden jag tagit upp i detta blogginlägg.

Vänstermänniskor brukar framställa situationen som om palestinierna lever under olidliga förhållanden och att grundandet av en palestinsk stat därför måste ske så fort som möjligt. Alla palestinier har det inte lätt, men jag håller definitivt inte med om att de lever under olidliga förhållanden. Men om det skulle vara så att palestinierna levde under olidliga förhållanden, varför tackar det palestinska ledarskapet då jämt och ständigt nej till grundandet av en palestinsk stat och varför anländer de inte till förhandlingsbordet? Man tycker att det palestinska ledarskapet i så fall skulle göra sitt allt för palestinierna. Har vänstermänniskorna funderat på detta någon gång?

Och till sist: varför är det hela tiden det israeliska ledarskapet man kritiserar? Kan en vänstermänniska någon gång kritisera det palestinska ledarskapet?

Så alla vänstermänniskor: jag debatterar gärna också med er, men debatten kan inte bli av så länge som ni inte tar ställning till de sakförhållanden som tagits upp i detta inlägg. Så vill ni debattera – vänligen beakta det som tagits upp här. Annars blir det ingen debatt eftersom det är lönlöst att debattera utan att ha med allt detta i bagaget.

Européernas korta minne

 

Palestinierna och deras ”historiskt unika orättvisa”

Efter andra världskriget fördrevs kanske 13 miljoner tysktalande från sina hem i Polen och Tjeckoslovakien. Från finska Karelen tvingades 400 000 människor på flykt när området, som bland annat omfattar vad som var Finlands nästa största stad Viborg, införlivades med Sovjetunionen.

Efter såväl första som andra världskriget gjordes Europas karta om utan mycket hänsyn till enskilda människors önskemål. Mellanösterns gränser är ett resultat av det osmanska väldets upplösning när segrarmakterna upprättade helt nya stater. Och i en uppgörelse mellan Turkiet och Grekland tvångsflyttades mer än en miljon människor mellan de två länderna.

Så där kan man hålla på och beskriva påtvingade förändringar som numera ingen – eller bara extremister – ifrågasätter.

Detta förhållande ställer den som vill skriva en opartisk historia över konflikten i Palestina inför ett av allt att döma olösligt dilemma. Den arabiska versionen är nämligen att den judiska invandringen och upprättandet av staten Israel utgör en unik historisk orättvisa. De som flydde i samband med Israels självständighetskrig 1948 har med detta synsätt en ovillkorlig rätt att återvända till sina (eller deras föräldrars eller farföräldrars) gamla hem. Det är därför naturligt att de fortfarande bor i flyktingläger och att den övriga världen bidrar till deras försörjning där.

I Europa är det en självklarhet att respektera det s k Benesj-dekretet om att de tyskar somfördrevs från de sudettyska provinserna inte har rätt att återvända och inte har rätt till någon kompensation för sin förlorade egendom där.

En liknande hållning från Israel fördöms däremot regelbundet och även de som accepterar att palestinaflyktingarna inte kan återvända anser att de ska kompenseras ekonomiskt av Israel. Den arabiska ståndpunkten är fortfarande att de ska ha full frihet att återvända och det var på den frågan som fredsansträngningarna år 2000 föll, trots i övrigt mycket långtgående israeliska eftergifter.

Ofta hävdas att palestinierna utsatts för en historiskt unik orättvisa, men ovanstående text visar att ett sådant påstående överhuvudtaget inte stämmer. Texten är från Judisk Krönika nr 6 2009, sid 10.

Mera information:

En kanske än bättre jämförelse hittar vi i Turkiets integration av 150.000 flyktingar från Bulgarien 1950. Skillnaden mellan Turkiets sätt att hantera sina flyktingar, och arabstaternas behandling av palestinierna, låg i attityden hos respektive regeringar.

Turkiet har ett större flyktingproblem än både Syrien och Libanon, och nästan lika stort som Egypten. … Men man hör sällan talas om dem eftersom turkarna har gjort ett så bra arbete med att integrera dem. … Den stora skillnaden ligger i attityden. Turkarna var visserligen motvilliga att ta sig an bördan, men accepterade det som sitt ansvar och satte igång med att rensa upp det så snabbt som möjligt.

Om arabstaterna hade velat lindra flyktingarnas lidande, kunde de lätt ha intagit en hållning liknande Turkiets.

En annan massiv befolkningsomflyttning kom som en följd av delningen av Indien och Pakistan 1947. De åtta miljoner hinduer som flydde från Pakistan och de sex miljoner muslimer som lämnade Indien var rädda för att bli en minoritet i sina respektive länder. I likhet med palestinierna ville de undvika att hamna mitt i den våldsvåg som översköljde deras länder. Men till skillnad från den arabisk-israeliska konflikten ansåg man här att den bästa lösningen på relationsproblemen mellan olika folkgrupper i de två staterna var att byta befolkningsgrupper. Trots det enorma antalet flyktingar och de två staternas relativa fattigdom, inrättades inga särskilda internationella biståndsorganisationer för att hjälpa dem med integrationen.

Källa: Myter & Fakta

Det är viktigt att ta dessa fakta i beaktande när man behandlar Israel/Palestina-konflikten.

Läs också:

• Varför uppkom det ett palestinskt flyktingproblem år 1948?
• Professor Benny Morris föreläser om det palestinska flyktingproblemet

DN1