Ingmar Karlssons bok är ett tungt bidrag till den kraftiga slagsida som diskussionen om Israel har i Sverige

I Sverige finns det ett stort intresse för Israel och den konflikt där Israel utgör en part, men det stora problemet är att Israel och denna konflikt behandlas mycket ensidigt. Ofta utelämnas fakta som är nödvändiga och väsentliga för att man ska kunna förstå saken rätt. Ofta förekommer grova sakfel, förvrängningar och till och med rena och skära osanningar. Det är vanligt att den israeliska synvinkeln utelämnas helt.

Av alla konflikter i världen är det den konflikt där Israel ingår som part den konflikt som intresserar mest. Många har försökt få en lösning till stånd – dock utan att lyckas.

På senare år har idén om en binationell stat vunnit terräng – särskilt i akademiska kretsar. En sådan lösning innebär att Israel skulle sluta existera. Ingmar Karlsson hör till dem som förespråkar idén om en binationell stat som lösning på konflikten mellan Israel och palestinierna.

Som redan nämndes är det vanligt att viktiga fakta utelämnas när Israel behandlas. Det förekommer dock ännu värre saker och till det hör ifrågasättandet av Israels existens.

Det märkliga är att det enda landet vars existens ifrågasätts är Israel. Det är märkligt eftersom Israel inte är det enda landet i Mellanöstern som bildades under 1900-talet. Dessutom har flertalet av världens stater bildats efter att Israel bildades.

”Israel is the world’s most watched place, but despite that, it is the world’s least understood place”, det vill säga ”Israel är den mest bevakade platsen i världen, men trots det ändå den minst förstådda platsen” har den spanska journalisten, skribenten och politikern Pilar Rahola sagt. Och hon har helt rätt.

Faktum är att om man förespråkar en binationell stat har man inte alls förstått vad problematiken i Mellanöstern handlar om. Faktum är att konflikten inte är begränsad till palestinierna, utan det är Israels arabiska grannländer som spelar huvudrollen i konflikten och vill man vara helt sanningsenlig så är det i Teheran som taktpinnen i huvudsak slås. Hamas och Hizbollah är bara ändor av ”tentakler” som börjar i Teheran. Faktum är att en binationell stat för judar och araber (palestinier) i landområdet mellan ”floden och havet” inte löser alla dessa problem. Idén om en binationell stat som lösning springer ur missuppfattningen att allting kommer att ordna sig i Mellanöstern om konflikten mellan judar och araber i området mellan ”floden och havet” får en lösning. Längre från verkligheten kan man dock egentligen inte komma.

När jag har tänkt på konflikten mellan Israel och dess grannar har jag tänkt att konflikten egentligen handlar om en ”konflikt” mellan de judar som bor i Mellanöstern och ”krafter” som vill utplåna dessa judar. Det enda som förhindrar detta från att gå i uppfyllelse är att judarna som är bosatta i Mellanöstern bor i en egen stat och således har en egen försvarsmakt och att denna försvarsmakt är så stark att den kan avvärja ett hot ifall någon aktör/några aktörer i Mellanöstern skulle få för sig att försöka göra verklighet av önskemålet att utplåna Mellanösterns judar. Har man inte förstått detta har man inte förstått vad problematiken i Mellanöstern handlar om.

Så vitt jag vet – rätta mig om jag har fel – är skribenten och bloggaren Anna Ekström den enda som lyft fram allt detta och som starkt betonat att en diskussion om vad förverkligandet av en binationell stat som lösning på konflikten skulle innebära.

Jag har med förundran läst de texter Anna Ekström skrivit på olika nyhetssajter och på sin blogg. Jag har förundrats över denna talang som uppmärksammar, analyserar och kritiserar när någon behandlar något i media som har med judar och/eller Israel att göra på ett bristfälligt, ensidigt och/eller till och med angripande sätt. Detta gör Anna Ekström systematiskt, konsekvent och outtröttligt och med en skärpa och moralisk kompass som inte finner sin like i Sverige.

Det råder tryckfrihet i Sverige och således är det fritt fram att trycka och sälja böcker som t.ex. Ingmar Karlssons bok ”Bruden är vacker men har redan en man : sionismen – en ideologi vid vägs ände?”. Men boken är mycket problematisk. I och med den förflyttas positionerna framåt i vad gäller den ensidiga och emellanåt angripande diskussion om Israel som rått i Sverige redan länge. Det är svårt att förhindra att positionerna flyttas framåt eftersom den ensidiga och emellanåt angripande diskussionen om Israel tycks gå på räls, men det som är nödvändigt är att den ensidiga och emellanåt angripande diskussion som förs i Sverige om Israel inte tillåts föras utan att den blir oemotsagd.

Det är problematiskt att människor nu läser denna mycket ensidiga bok i sänglampans sken. Många har för länge sedan gett upp hoppet när det gäller den ensidiga diskussion som råder om Israel i Sverige och det är förståeligt. Ensidiga och angripande texter om och mot Israel och judarna är vardagligt gods i tidningarna och böcker av t.ex. balanserade experter som Benny Morris har svag efterfrågan i Sverige, medan böcker av Norman Finkelstein och Ilan Pappé förstås översätts till svenska fortare än kvickt.

Ingmar Karlssons bok är ett tungt bidrag till den ensidiga diskussionen om Israel i Sverige, en diskussion som redan för länge sedan har lidit av en kraftig slagsida. Det enda som kan göras är att slå i en högre växel och helt enkelt bemöta detta.

Jag har följt med den svenska Israeldebatten under bara en kort tid och har inte alls det perspektiv många andra har. Det är i alla fall så att debatten nästan uteslutande handlar om Israel och palestinierna, medan man allt för sällan lyfter fram Israels arabiska grannländer, Hamas, Hizbollah och Iran. När böcker som Karlssons bok publiceras tvingas debatten utvidgas så att den också innefattar Israels arabiska grannländer, Hamas, Hizbollah och Iran. Jag säger inte att detta inte lyfts fram i debatten – det har det säkert gjorts – men det har inte lyfts fram tillräckligt.

Anna Ekström har uppmärksammat att vi måste tala om vad förverkligandet av en binationell stat skulle föra med sig, vad det skulle innebära om Mellanösterns judar fråntogs möjligheten att vid behov försvara sig om de som vill utplåna dem någon dag skulle få för sig att göra verklighet av det.

Jag är medveten om att detta kan vara svåra saker att tala om eftersom de är så allvarliga, men nu har en man som ger sig ut för att vara Mellanösternexpert och som förespråkar en binationell stat utkommit med en mycket ensidig bok. Detta tvingar oss att höja debatten om Israel till en ”högre” nivå och också tala om de svåraste och känsligaste bitarna av konflikten mellan Israel och dess grannar.

Jag rekommenderar – även om den är skriven av mig själv – min Guide till konflikten i Mellanöstern som jag skrev och publicerade i februari. Den är ett försök att beskriva problematiken i Mellanöstern på ett kortfattat och lättfattligt sätt utan att helhetsperspektivet lämnas bort.

Mycket allvarligt att SD vill förbjuda religiöst grundad omskärelse samt import av kosherslaktat kött

Att SD vill förbjuda religiöst grundad omskärelse samt import av kosherslaktat kött är mycket allvarligt. Mera om det på min andra blogg ”Toms reflektioner”:

• Mycket allvarligt att SD vill förbjuda religiöst grundad omskärelse samt import av kosher- och halalslaktat kött

Hur ska man informera om konflikten mellan Israel och dess grannar i ett land som Sverige?

Hur ska man informera om konflikten mellan Israel och dess grannar i ett land som Sverige där en ensidig bild av Israel etsat sig fast i en stor utsträckning?

Under de senaste åren har tonen mot Israel skärpts. Israels tillbakadragande från Gazaremsan startade en händelsekedja som gjorde det möjligt att en ensidig och felaktig bild av Israel har kunnat spridas.

Det borde vara en självklarthet att Israel inte är ett perfekt land och har sina fel och brister precis som alla andra länder, men man måste se till de enorma utmaningar landet står inför och stått inför. Inget annat land har stått inför så stora utmaningar. Det är inte säkert att något annat land skulle ha hanterat utmaningarna bättre om det landet hade stått inför samma utmaningar som Israel gör och gjort.

Israels tillbakadragande från Gazaremsan startade i alla fall en händelsekedja som gjort det möjligt att en ensidig och felaktig bild av Israel har kunnat spridas. Gazaremsan övertogs av Hamas sommaren 2007 och raketbeskjutningen som pågått sedan år 2001 intensifierades. Detta ledde till att Israel vintern 2008 – 2009 inledde operation Gjutet Bly i syfte att få ett slut på terroristernas raketattacker – detta efter att man först försökt lösa ”problemet” med icke-militära medel. (Bland annat skickades dussintals brev till FN dock utan att FN varken reagerade eller gjorde något. Reaktionerna kom – förstås – då Israel inledde den militära operationen.)

På grund av läget i Gazaremsan med terrororganisationer som skjuter raketer på städer och byar i södra Israel införde Israel en blockad av Gazaremsan i syfte att förhindra att terroristerna får tag i vapen och/eller material som kan användas för produktion av vapen och byggande av bunkrar och avfyrningsramper för raketerna. Som en följd av detta ordnades fartygskonvojen vilket försatte Israel i en mycket knepig situation. Israels bemanning av fartygen misslyckades och landet utsattes för legitim kritik. Men misslyckandet möjliggjorde också för Israelhatarna att få spy ut sitt förakt och hat mot Israel – något som inte är legitim kritik utan ett reflexmässigt hat och förakt.

Medieapparaten som finns i Sverige har sedan lång tid tillbaka rapporterat mycket ensidigt om Israel och grova sakfel om konflikten mellan Israel och dess grannar är mycket vanliga.

Hur ska man informera om Israel i en sådan här situation?

Den skärpta tonen mot Israel framkallar självklart känslor av hopplöshet. Är det över huvud taget någon idé att försöka föra fram en allsidigare bild av Israel?

SVT:s sändning av propagandafilmen Gazas tårar är en del av den händelsekedja som Israels tillbakadragande från Gazaremsan skapade. I och med sändningen av filmen passerades en gräns. Om en så vidrig film kunde sändas, vad kan då inte sändas?

Läget är inte bra – det vet vi alla som informerar om konflikten mellan Israel och dess grannar – men vi ska inte ge upp!

De sociala medierna, möjligheten att blogga och allt annat som internet erbjuder ger en utmärkt möjlighet att sprida allsidig information om Israel och konflikten mellan Israel och dess grannar på ett lätt och effektivt sätt.

Målgruppen för informationsverksamheten bör vara de som lyssnar (eller de som antas lyssna) och inte de som inte vill lyssna längre. Att lägga sin energi på sådana som inte vill bli informerade är bortkastat.

Har man inte möjlighet att själv skriva om Israel så kan man sprida den information som redan finns, för det produceras gott om information på olika bloggar och olika informationssidor.

Är inte folk intresserade av information om Israel och konflikten mellan Israel och dess grannar i nuläget så gäller det i alla fall att göra den information som finns så lättillgänglig som möjlig så att folk kan hitta den i fall de vid något skede skulle intressera sig för den.

Det lönar sig inte att lägga energi på sådana som inte vill informeras, men om det skrivs kommentarer någonstans på nätet som innehåller ensidig information eller lögner om Israel så lönar det sig ändå att lämna kommentarer där – inte för den som inte vill bli informerad utan för andra som kan komma att läsa kommentarerna.

Är Sverige redo att lära sig av t.ex. Kanadas premiärminister?

[videolänk]

Texter som man kan lära sig något av:

• Israel’s Never Looked So Good
• If Israel goes down, we all go down
• Jews with six arms
• Israels kamp är världens kamp

Vem är villig att sätta sig vid förhandlingsbordet?

Citerar en kommentar på Newsmill:

Den 31 mars 2009, samma dag som Binyamin Netanyahu bildade den nu sittande regeringen, uppmanade han den palestinska myndighetens styrelseordförande Mahmoud Abbas att återuppta fredsförhandlingarna med Israel. Abbas ignorerade uppmaningen.

Den 4 juli 2010 sa Binyamin Netanyahu, ”Låt mig än en gång ta tillfället i akt och uppmana president Abbas att möta mig ansikte mot ansikte och inleda direkta fredsförhandlingar.” Abbas ignorerade uppmaningen.

Den 21 juli 2011 intervjuades Binyamin Netanyahu på TV-kanalen al-Arabiya och sa, ”Jag är villig att i detta ögonblick sätta mig ner med president Abbas och förhandla villkorslöst.” Abbas ignorerade inviten.

Den 26 juli 2011 laddade Binyamin Netanyahu upp en video på YouTube i vilken han önskade alla världens muslimer glad ramadan. Han tog även tillfället i akt att uppmana Mahmoud Abbas att ”sätta sig ner och förhandla med mig, villkorslöst, här och nu.” Abbas ignorerade inviten.

Den 5 september 2011, under en gemensam presskonferens med Belgiens premiärminister Yves Leterme, upprepade Binyamin Netanyahu sin uppmaning till Mahmoud Abbas att återvända till förhandlingsbordet. ”Han kan komma till Jerusalem, jag kan åka till Ramalla, eller också kan vi båda åka till Bryssel,” föreslog han. Abbas ignorerade Netanyahus inbjudan.

Den 23 september 2011, under sitt tal inför FN:s Generalkonferens, sa Netanyahu, ”President Abbas, jag sträcker ut min hand – Israels hand – i fred. Jag hoppas att du vill ta emot den handen.” Abbas tog inte emot den.

Den 18 januari 2012, i sitt tal i den portugisiska synagogan i Amsterdam, sa Binyamin Netanyahu, ”Jag har varit tydlig från dag ett att jag är beredd att möta president Abbas var som helst och när som helst för att förhandla om fred. Jag vill göra detta tydligt även idag: Jag välkomnar honom att sätta sig ner och förhandla om fred för våra två folk. President Abbas: gå inte bort från freden; fortsätt förhandlingarna.” Abbas gick bort från freden och slöt istället ännu ett försoningsavtal med den antisemitiska och öppet folkmordiska terroristorganisationen Hamas.

Tre av Sveriges största oppositionspartier ljuger och säger PM Netanyahu inte är villig att fredsförhandla. Jag säger, läs innantill och ta reda på fakta innan ni ylar med vargarna!

Källa: kommentar av B Bäckander på Newsmill

UPPDATERING: Kommentaren ser ut att innehålla ett utdrag ur ett inlägg på Paul Widéns blogg!

Svensson är fixerad vid könssegregeringen på israeliska bussar – men vill inte veta av könssegregeringen i sina hemknutar

Könssegregeringen som förekommer på sina håll i Israel där det bor många ortodoxa judar har uppmärksammats i svenska tidningar och på svenska bloggar.

Jag väntar på den dagen följande ska uppmärksammas på samma sätt:

Jag valde en av dessa mindre restauranger för att skaffa något att äta. I restaurangen fanns inga kvinnor alls, vare sig bland gäster eller anställda. Jag iakttogs ordentligt när jag kom in och beställde mat. Under tiden så diskuterade de manliga gästerna något som blev ganska högljutt. När min mat var klar så betalade jag därefter så fick jag fingervisning på ett väldigt burdust sätt att jag minsann inte kunde sitta här och äta utan var tvungen att gå ut med min mat. Så fort jag kom utanför restaurangen så kom det fram en man med hotfull blick som undrade vad fan jag gjorde här.

Jag hade svårt att tro mina ögon, jag befann mig ju ändå i Sverige, inte i Saudiarabien.

Källa: Det undanskymda samhället i samhället

Läget i Sverige blir alltmer alarmerande, men makthavarna håller till i maktens korridorer långt borta från verkligheten och verkar inte vilja veta av någonting

Den här bloggen handlar främst om konflikten mellan Israel och dess grannar. Emellanåt har fenomen som är relaterade till Sverige också behandlats, exempelvis antisemitismen i Sverige. Fastän bloggen har ett tydligt uttalat tema drar jag mig inte för att skriva om andra ämnen om jag känner för det. Det här blogginlägget är ett sådant.

Under de senaste månaderna har jag surfat runt på nätet och läst och kollat. Jag har velat ta reda på var Sverige ligger till idag. Under min resa har jag lagt märke till mycket, men det mesta är sådant som gjort mig oroad.

Allting jag lagt märke till kan sammafattas i ett ord: missnöje. Jag har lagt märke till att det finns ett starkt missnöje mot såväl politikerna som mot journalistkåren och att detta missnöje växer. Jag har lagt märke till att den ”vanliga” människan i Sverige – alltså mannen (och kvinnan) på gatan – känner oro.

Oro är en av de vanligaste negativa känslorna, men den oro jag lagt märke till är en oro över det som kan anses vara normalt. Det finns problem i Sverige idag och den ”vanliga” människan märker dessa problem och känner av dem. Detta är förstås helt självklart och naturligt.

Jag har också lagt märke till att folk känner otrygghet. Ett program som varit av stor betydelse för mig när det gäller att förstå den situation Sverige befinner sig i idag är Uppdrag gransknings reportage från Göteborgsförorten Backa. Programmet handlar om de skjutningar och bilbränder som ägt rum där. Narkotika, vapen, ammunition och sprängmedel har beslagtagits.

I Malmö sker det dödsskjutningar och det verkar som att polisen har stora problem med att klara upp dessa brott. Det är förstås allvarligt att så många dödsskjutningar skett i Malmö, men det är också allvarligt att polisen har problem med att klara upp dessa brott.

Sverige har uppfattats som ett harmoniskt, tryggt och lugnt land. Man kan verkligen fråga sig hur det kommer sig att bilar bränns och att folk skjuts till döds i ett land som hittills uppfattats som tryggt, lugnt och harmoniskt. Något är verkligen på tok i Sverige då det ser ut så här. Självklart känner folk oro och otrygghet!

År 2004 varnade Folkpartiet för det som idag sker i Sverige. Idag finns det över 150 så kallade utanförskapsområden. För att ett område ska klassas som ett utanförskapsområde måste det uppfylla vissa kriterier. Färre än 60 % av de boende i området mellan 20 och 64 år ska arbeta. Samtidigt ska skolresultaten eller valdeltagandet i området ligga på ”en uppseendeväckande låg nivå”, där färre än 70 % av eleverna lämnar skolan utan att uppnå kunskapsmålen eller att färre än 70 % av de röstberättigade utnyttjar sin rätt att rösta.

År 1990 fanns det tre utanförskapsområden och till och med år 2004 hade de ökat till 136 stycken!! ”Görs inget kommer de här områdena snart att bryta sig loss. Kravaller kan uppstå, människor kan bli skjutna. Vi kan inte blunda för det här längre”, sade Mauricio Rojas år 2004. Och vad är det som sker idag? Jo, folk skjuts till döds i Malmö…

Att läget försämrats så här kraftigt i Sverige på relativt kort tid är mycket allvarligt. Det är mycket allvarligt att antalet utanförskapsområden ökat från tre stycken till över 150 stycken på 22 år! Hur kan makthavarna ha låtit detta ske?! Det som skett har skett, men det mest allvarliga är makthavarnas passivitet inför detta stora och allvarliga problem. Att det finns över 150 utanförskapsområden borde få alla röda lampor att blinka och alla alarmsystem att börja tjuta, men det rådande läget i Sverige verkar inte oroa dem som trampar i maktens korridorer. Någonting kraftullt borde göras och behöver göras omgående.

Många av utanförskapsområdena är invandrartäta områden. Är det så här Sverige tar hand om sina flyktingar och invandrare?

Sveriges största problem idag är makthavarnas oförmåga (ovilja?) att se verkligheten. Folk känner missnöje, oro och irritation och har frågor. Ilskan mot makthavarna ökar. Är det någon som tar folkets oro och frågor på allvar?

Folk har också frågor och undringar om invandringen. Invandringen är den största och mest genomgripande förändring det svenska samhället gått igenom under de senaste årtiondena och därför är det en självklarhet att den berört och berör människorna på gräsrotsnivå: lärare, socialsekreterare, sjukvårdspersonal och poliser.

I Sverige har det gått så långt att man i rent missnöje eller ren desperation röstat på Sverigedemokraterna – ett parti med en tvivelaktig bakgrund och ett tvivelaktigt och ofärdigt partiprogram – eftersom man upplever att ens oro inte tagits på allvar av de etablerade partierna och att man inte fått svar på sina frågor och undringar.

Folk har svårt att lufta invandringen – den mest genomgripande förändring som det svenska samhället genomgått i vår tid – i rädsla för att bli kallad rasist eller främlingsfientlig. Det borde vara en självklarhet att den största och mest genomgripande förändringen det svenska samhället genomgått under de senaste årtiondena väcker frågor och undringar och att folk har ett behov av att få lufta och diskutera den.

Det finns alltså över 150 utanförskapsområden idag och när det gäller detta måste också journalistkårens handlande ifrågasättas. Journalisternas uppgift är att bevaka makten, men man kunde säga att största delen av den svenska journalistkåren blivit en del av makten. När har du senast sett en tidningsartikel som t.ex. berättat att utanförskapsområdena har ökat från tre stycken till över 150 på drygt 20 år och som granskat och kritiserat makthavarna angående detta?

Källor och mera information:

• Uppdrag granskning – reportage från Göteborgsförorten Backa
• Fem dödsskjutningar i Malmö på en månad – ingen enda av dem är uppklarad
• Utanförskapet växer i Sverige
• ”Tryggheten tål inte ökande utanförskap”
• Sverigedemokraternas framgång beror på arroganta politiker och medier
• Sverige är unikt, i inget annat västland som jag känner till är åsikts- och yttrandeförtrycket samt kränkthets- och diskrimineringsindustrin så kompakt som här
• ”Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna”

Förakt, avsky, intolerans, hat, rasism

Jag har velat att denna blogg också skulle kunna fungera som något slags temperaturmätare när det gäller temperaturen i vårt samhälle. Därför har jag haft en tumme upp- och tumme ned-funktion påkopplad för varje artikel.

En artikel som lyfter fram att judarna också har rättigheter i Mellanöstern har fått 7 tummen ned:

En artikel där det frågas om det får finnas ett judiskt land i Mellanöstern har fått 6 tummen ned (svaret på frågan är självklart JA):

En artikel som behandlar den rasism som det judiska folket utsätts för har fått 8 tummen ned:

Artikeln som behandlar det faktum att det var ett brott mot internationell rätt att judarna som bodde på Västbanken år 1948 antingen dödades eller fördrevs har fått 4 tummen ned:

Många gånger har jag tänkt att jag ska koppla bort tummen upp- och tummen ned- funktionen av den anledningen att det inte är kul att så många klickar tummen ned. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Det kan kanske också vara bra att folk på ett konkret sätt får möjligheten att se hur tolerant, gulligt och mysigt samhället är. Om det är meningen att hatet och rasismen ska avlägsnas från vårt samhälle bör väl allt  först låtas komma upp i dagsljuset. Först då kan något göras. Den här bloggen – till exempel – visar ganska bra var vi ligger till.

Gulliga myspyslandet Sverige: det går alldeles strålande fantastiskt bra att bjuda in personer som försvarar terrorism – men att köpa en israelisk apelsin är den värsta av dödssynderna

Vid det här laget känner väl alla till hur gulligt myspyslandet Sverige är. Det går alldeles strålande fantastiskt bra att bjuda in personer som försvarar terrorism. Och ingen klagar ens. Men att köpa en israelisk apelsin är den värsta av dödssynderna.

Under de senaste veckorna har Azzam Tamimi framträtt i Sverige vid två tillfällen. Och ingen klagar.

Det är bara att läsa på Wikipedia om denne Tamimi så förstår man problematiken.

I det gulliga myspyslandet Sverige går det alltså alldeles strålande fantastiskt bra att bjuda in personer som försvarar terrorism, men har man köpt en israelisk apelsin har man begått den värsta av dödssynderna.

Själv köper jag både israeliska apelsiner och iranska dadlar. Att bojkotta drabbar Pelle, Kalle och Stina – alltså den ”vanliga” människan (fast i Israel eller Iran heter personerna något annat). Därför köper jag både israeliska apelsiner och iranska dadlar och har inga som helst problem med det.

Men Sverige har enorma problem. Tänk att en person som försvarar terrorism kan bjudas in utan att detta väcker rabalder. Jag såg en gång en som skrev på nätet ungefär så här: ”Jag vet inte vilken diagnos Sverige har, men den är allvarlig”. Jag kan inget annat göra än att hålla med. Det är många som är trötta på Sverige, men vi ska inte ge upp och vi ska inte tystna!

Källa: Terrorapologeten Azzam Tamimi stamgäst i Sverige

Cashewnötter, H&M, Sodastream och hyckleriets Sverige

I Vietnam skalar tiotusentals tvångsarbetare cashewnötter varje dag. Om de inte arbetar tillräckligt hårt utsätts de för elstötar, batongslag och isolering. Det kan hända att du äter dessa cashewnötter i kväll under fredagsmyset för dessa nötter kan säljas i din Ica-butik.

I en av HM:s fabriker i Kambodja har närmare 300 fabriksarbetare svimmat de senaste veckorna. Låga löner, undernäring, och kemikalier misstänks ligga bakom kollapserna.

På Västbanken arbetar cirka 500 palestinier i det israeliska företaget Sodastream. Företaget betalar mer än fyra gånger den palestinska minimilönen, serverar varma måltider på arbetet och tillhandahåller gängse israeliska sociala förmåner.

Vilket företag tror DU att man bojkottar i Sverige?

Mera information: Expressen, SVT, Newsmill

DN1 SvD1 SvD2 SvD3 SvD4