fredsprocessen

Hur det var innan ”förtrycket” började

En betydande del av debatten angående konflikten mellan Israel och palestinierna handlar om Israels agerande när det gäller Västbanken och Gaza. Jag vill påstå att de regleringar och begränsningar som finns när det gäller palestiniers rörlighet endast beror på säkerhet. Palestinierna brukar dock beskriva detta som ett förtryck med tillhörande trakasseringar. Säkerhetsarrangemangen kan garanterat upplevas som ett förtryck, men problemet är att många debattörer också menar att dessa säkerhetsarrangemang är ett mer eller mindre medvetet förtryck av palestinierna. Här är det verkligen skäl att hålla ordning på vad som är sant och vad som är falskt. Vad skulle Israel ha för intresse av att medvetet utöva ett förtryck mot palestinierna?

Det är också viktigt att komma ihåg att säkerhetsarrangemangen inte alltid funnits och att de inte uppkommit av sig själv. Under 1970- och 1980-talen kunde palestinierna röra sig fritt i hela Israel och israelerna i sin tur kunde röra sig fritt i de palestinska städerna och byarna. Regleringarna och begränsningarna av denna rörlighet uppkom inte av sig själva och utan anledning. Faktum är att terrorismen och våldet har tvingat Israel att vidta säkerhetsmässiga åtgärder. Hur lyckade, effektiva och rätta ur moraliskt och etiskt perspektiv dessa säkerhetsarrangemang är, är något som kan och bör diskuteras. Den som har kritik att komma med borde dock också komma med ett alternativ till hur säkerheten i stället borde garanteras.

Nedan finns en artikel i vilken förhållandena som rådde på 1970- och 1980-talen beskrivs. Jag har kollat upp att det som framförs i artikeln verkligen stämmer. Artikelns viktigaste del är med fetstil.

Många judar och araber som bor i denna del av världen saknar verkligen den gamla goda tiden innan fredsprocessen i Mellanöstern inleddes – innan Yassir Arafat och PLO fördes till Västbanken och Gaza efter undertecknandet av Osloavtalet.

Det är dags att skrika högt, om att fredsprocessen har varit en direkt katastrof för båda folken.

Har någon märkt att fler judar och araber har dött sedan undertecknandet av Osloavtalet än under perioden mellan 1967 och 1993?

Fredsprocessen, korrekt benämnd av vissa som en “krigsprocess,” har misslyckats, och det är dags att prova något annat.

Verklig fred mellan palestinier och judar kan inte uppnås, åtminstone inte inom överskådlig framtid. Klyftan mellan de två sidorna är fortfarande lika stor som någonsin tidigare och de båda parterna litar inte alls på varandra.

Istället för att tala om konfliktlösning, bör vi satsa på konflikthantering, med förtroendeskapande gester från båda parter.

Israel, till exempel, skulle lätta restriktioner av säkerhetsskäl, stoppa utvidgningen av bosättningar på Västbanken och bidra till att förbättra levnadsvillkoren för palestinierna.

Palestinierna å sin sida, kunde stoppa alla former av våld och hets mot Israel och fokusera på att bygga riktiga statliga institutioner och en stark infrastruktur för den framtida palestinska staten.

Konflikthantering betyder att hålla konflikten på sparlåga med förhoppningen att detta skulle ha en dämpande effekt på både judar och palestinier.

På den gamla goda tiden innan fredsprocessen inleddes i Mellanöstern, kunde alla som bor på Västbanken och i Gaza vakna på morgonen, komma in i sin bil och köra till någon plats inne i Israel.

Självmord och bilbombningar var obefintliga.

Inte en enda raket eller missil avlossades från Västbanken eller Gazaremsan mot Israel.

Omkring 200.000 palestinier arbetade i Israel dagligen.

Det fanns ingen säkerhetsbarriär och ingen mur på Västbanken.

Det fanns inga beväpnade milisgrupper som Fatahs Aqsa-martyrbrigader och Islamiska Jihad’s Al-Quds Bataljoner som smög omkring på gatorna i palestinska samhällen.

Palestinska bybor hade fri tillgång till sin mark och sina gårdar på Västbanken och Gaza.

Tusentals palestinska köpmän från Västbanken och Gazaremsan reste till Tel Aviv och andra israeliska städer nästan varje dag för att göra affärer. De används för att konvergera i Tel Aviv och andra israeliska städer nästan varje dag för att göra affärer. Tusentals palestinska familjer kunde ses njuta av sin tid på israeliska stränder, parker och restauranger.

Det fanns inga permanenta israeliska militära vägspärrar mellan Västbanken och Gaza, å ena sidan och Israel å den andra. Vägspärrar sattes upp först när säkerhet ansåg det nödvändigt.

Det fanns en regering och en polisstyrka i Västbanken och Gaza och palestinier visste vem de hade att göra med och hade en tydlig adress. Palestinierna behövde inte oroa sig för ett tiotal säkerhetsstyrkor/miliser som skapades av PLO efter undertecknandet av Osloavtalet.

Tusentals israeliska judar flockades till palestinska städer och byar, särskilt på helgerna, för att köpa relativt billiga grönsaker och frukt och njuta av lokalt framställd kebab och hummus. Israeliska judar brukade reparera sina bilar på Västbanken och Gazaremsan. De var vana vid att besöka sin tandläkare i Qalqilya, Betlehem och Jenin.

Palestinierna behövde inte något särskilt tillstånd att resa in Israel.

Jerusalem var öppet för alla palestinier och PLO hade många kontor i staden.

Palestinierna kunde flytta till Israel, och även få israeliskt medborgarskap om de gifte sig med israeliska medborgare.

Vi har nått en punkt där många judar och araber säger något sarkastiskt, att de saknar den gamla goda tiden före freden.

Källa: http://israelisverige.info/?p=532